HILLER. Ja, därmed klipper ni genast af alla resonemanger, därför att det är obekvämt att höra sanningen. Men när skadan är skedd, så är det ändå vi som får kännas vid det, när räkningarna kommer, antingen från sömmerskan eller apoteket. Hur var det nyligen när vi for till kapplöpningen, sade jag inte åt dig: tag inte någon klänning med långt släp, ty i den där trängseln trampa de sönder släpet?
AMELIE. Ja, bäste Hiller, därför tog jag min grå promenaddräkt, och den måtte väl vara kort nog.
HILLER. Kort nog, ja, det ska Gud veta, den är alldeles för kort. Har jag inte alltid sagt att den är för kort. Man kan ju inte gå ut med dig utan att en hel svärm unga glopar se på dina fötter, och det tål jag inte.
AMELIE utledsen. Ah! Sätter sig vid bordet i fonden.
HILLER. Så ja, nu sätter du dig åter midt i draget!
AMELIE. Men här är ju inte tecken till drag!
HILLER. Nej, det förstås ... innan man är tvungen att skicka efter doktorn, så skadar drag inte alls. Men här drar ju så att håret dansar om hufvudet på en. Kom, så ska jag söka ut någon lugn plats åt dig på perrongen.
AMELIE stiger upp. Som du befaller!
HILLER i det de gå. Befaller! ... Jag befaller aldrig, men du ställer dig alltid som en slafvinna och som jag vore den störste egoist, då jag gör allt bara utaf omsorg för dig och din hälsa. Går ut i fonden. Vid bortgåendet tar Amelie upp sin näsduk och tappar därvid en rosapappersbiljett.