Trettonde scenen.
MÖRK. DOROTHEA.
MÖRK till August. Galenskaper! Till Dorothea. Thea, min gumma, var förnuftig nu ... vi äro ju tillräckligt gamla för att ha vuxit ifrån alla barnsligheter. Man fördärfvar ju hela resan för sig ... det är ju vansinnigt!
DOROTHEA. Ja, vansinnigt är det!
MÖRK. Seså ja ... du är ju annars en så förståndig och snäll gumma ... Dora lilla ... seså ... visa nu ett vänligt ansikte.
DOROTHEA. Du tror kanske att man kan kommenderas till regn och solsken!
MÖRK trefligt. Kommendera ... hvad är det för prat ... men efter du talar om solsken, så se hur vackert solen skiner därute ... som om det vore en högtidsdag. Hvem vet hur många somrar, som äro oss förunnade ... är det inte tokeri att fördystra de där få dagarna för sig? Vill kyssa henne.
DOROTHEA. Ah, låt mig vara, det kan ju komma någon, vet jag ... Få dagar ... Å ja, gläd dig du ... du kommer nog att länge öfverlefva mig.
MÖRK. Gör mig den tjänsten och sluta upp med det där eviga begrafvandet. Jag önskar jag fick behålla dig i lifvet ännu i många år.