HILDA. Och om vi en enda gång öppna mun till vårt försvar, så heter det genast att vi äro elaka.
AUGUST. Seså, nu är jag midt uppe i en sparlakansläxa ... och det helt oförskylldt.
HILDA retad. Sparlakansläxor? Du vet hvad jag hatar det ordet ... jag håller inga sparlakansläxor. Men du har ett sätt att göra mig nervös, att vrida bort hvarje ord jag säger, så att om jag gör den oskyldigaste anmärkning, så förvandlar du den genast till en förebråelse. Om du ändå hade ett vänligt ord för mig, om du bara i lugn ville förklara dig.
AUGUST afsides. Det ska jag nog akta mig för.
HILDA. Men i stället står du där med ögonen mot himlen alldeles som en martyr. Jag är naturligtvis ett odjur som bara pinar dig! Ack, ni kan utan medlidande se oss lida! Om vårt hjärta brister, hvad gör det, bara ni har en kotlett. Jo, sådan är männernas egoism.
AUGUST i komisk förtviflan. Ha vi kommit dit nu igen.
HILDA. Men länge kan inte min svaga natur hålla ut på det här viset, jag känner hur det tär på min lifstråd.
AUGUST afsides. Jaså ... nå, nu får vi snart höra talas om begrafningen.
HILDA. Dessa uppträden måste slutligen framkalla ett hjärtslag. Länge kan det inte dröja, det känner jag! Ack, att jag vore begrafven sex fot djupt under jorden!