HILDA. I dag öfverträffar du dig själf i hänsynslöshet.
AUGUST förvånad. Hänsynslös, jag?
HILDA. Ja visst ... jag vill inte tala om att jag alldeles förgäfves gör mig den största möda att återkalla i ditt minne de stunder som du en gång förklarade för de skönaste i ditt lif ... men att en kotlett skall vara det enda du minnes från den tiden ... det är för mycket.
AUGUST. Men lilla Hilda, jag ...
HILDA. Det är inte värdt att du söker urskulda dig ... jag känner dig nu tillräckligt ... och jag vet nu att jag blifvit offer för en barbar ... en tyrann. Gråter.
AUGUST afsides. Hvad vill det här säga? Högt. Men, mitt lilla barn ... var då förnuftig, gråt inte. Inte hade jag den ringaste aning om att du var så lättretlig!
HILDA. Åja, det är dårskap utaf mig att gråta, och jag vill inte gråta ... jag är nu bara förvissad om att jag är den olyckligaste hustru under solen. Det är inte heller gärna möjligt att du gift dig med mig utaf kärlek, annars hade du väl inte så totalt glömt bort allting. Förmodligen ha andra flickor varit klokare än jag, och sedan du samlat en hel hop korgar, så slog du ned som en hök på mig, stackars dufva.
AUGUST ironiskt. Ljufva dufva!
HILDA. Ja, det förstås, vi fruar ska alltid tiga, om ni också säger oss aldrig så hårda ord.
AUGUST. Men jag har ju inte sagt ett ord.