HILDA. Ack, hvad vi stackars hustrur ä’ för olyckliga varelser ... Jo, så förändras männerna, och ändå har knappast ett år förflutit ... hur skall det då blifva längre fram. Håller näsduken för ögonen och gråter.
AUGUST. Hvad nu då ... jag tror minsann du gråter!
HILDA gråtande. Här har jag talat timtals till dig och du hör icke ens på mig.
AUGUST lägger bort tidningen. Timtals! ... Söta barn ... vi ha ju knappast varit här i fem minuter ... men se så, var snäll nu ... Jag hör ju på dig ... Hur var det du menade?
HILDA. Jag talade om att det på dagen är ett år sedan vi voro just här ... Vi skulle då börja vår utflykt ... vi satte oss här och ...
AUGUST. Och åto frukost! Mycket rätt ... det var här jag fick en delikat kotlett med champinjonsås ... Ja, minsann ... nu kommer jag mycket väl ihåg det. Stiger upp och ringer.
HILDA upprörd. Nej, det är för starkt.
AUGUST till den inträdande kyparen. Kypare, en kotlett med champinjoner.
KYPAREN. Strax, herre! Går.