De förre. Kung Erik. Biskop Henrik. Tancred m.fl.
Kämpen.
Du höge konung! Här du fångadt ser
Det rika byte, som vi länge spanat.
Nu björnens ram i bojor slagen är.
Oss bjuder du att honom nederslå?
Kungen.
Ej någon må man nederslå förrän man
At honom bjudit Kristi höga nåd
Och lifvets bad. Och om han det annammar
I troget uppsåt, må i frid han gå.
Du vilde kämpe! nu jag frågar dig
Uti den Gudens namn, som är den sanne,
Den evige, som ensam frälsa kan:
Vill du afsvärja dina falska gudar,
Det helga dopet taga an och lägga
Ned för den ende Gudens fot ditt svärd
Och det upptaga, blott för att det föra
Till Kristi ära i Hans stridsmäns skara?
Då skola alla dina synder dig
Af evighet förlåtas och du engång
I englars rund lofsjunga Herren Gud.
Aino.
Jag vill dig svara, kung, som du mig frågar.
De höge gudar, vid hvars sånger mig
Min moder vaggade till ljuflig slummer
På sina armar, då än späd jag var;
De gudar, mina fäder kämpat för,
Och som i mäktig huldhet gula fälten
Med skördar signat, värnat hyddans härd
Och lyssnat till vår bön i altarlunden,
Dem byter jag ej bort mot dina sagor
Om milda gudar, ropande på blod,
Om himmelen, der dessa gudar bo,
Om helvetet, som dina prester diktat.
Och aldrig mig ditt vattenbad begjuter.
Vi ha' här ruskigt nog ändå; vi ej
Kallt vatten på vårt hufvud gerna ösa.
Kungen.
O, yngling! smäda ej Guds helga lära,
Men böj ditt öra till Hans kärleks röst!
Ej sagor är det jag för er förkunnat.
Ej jag för dikter uti härnad drager.
Det sanning är, den högste Gudens ord
I ende Sonens skönhet uppenbaradt.
All annan lära falskhet är och mörker,
Så mild, så gammal den än vara må.
Jag ej föraktar dina gudar, yngling!
De höge andar, som i eder drömt
När genom natt till ljus och dag j vandrat.
Men nu har solen uppgått öfver verlden,
Att lysa alla, som på jorden bo;
Och nattens skuggor ila bort för dagen,
Som mäktigt skinande från himlen stiger.
O, kämpe stolt! till fridens gårdar kom!
Låt döpa dig och på Försonar'n tro!
(Paus.)