O, Gud och Fader, i den ljusa höjden,
Som här oändlig kärlek i din hand,
Gjut blott en enda droppe öfver
Den stolte syndarns hufvud som här hvilar,
I döden sjunken för sin vilda ondska,
Att han engång omsider frälsad från
De mörka riken, der hans arma själ
Nu irrar kring, din fotapall må hinna
Och evig ro invid ditt altar finna.
Kämpen.
Du höge kung! Man ännu här har funnit
Ett hednaaltar djupt i mörka skogen,
Der offer brinna åt den falske gud.
Vill du vi draga dit att det förstöra?
Kungen.
I natten ej vi må i djupan skog
Att irra gå. Försåt kan ligga der.
Jag älskar ärlig strid, försåt jag hatar.
I morgon bittida, då första flamman
Af solens eld på blåa böljan står,
Då draga vi att hednagudars säten
Med jorden jemna till vår Faders lof.
(Alla gå, utom Tancred.)
Scen 6.
Tancred. Helmi (som inkommit under det kungen talat till Aino och obemärkt stannat i bakgrunden.)
HELMI framträder till Ainos lik, utan att varseblifva Tancred.
En gnista sig gömmer i mörkaste skuggan,
En flamma der slumrar i svartnade skyn.
Men gnistan till ljungeld skall vexa och springa
Ur remnande molnet vid himmelens bryn;
Och fräsande blodröd den framila skall,
Att nedslå och splittra den skyhöga tall.