Ej svärd jag bär, du höga hednatärna!
Och intet svek uti mitt öga bor.
Men hit jag djerfdes träda in att bedja
Om en dryck vatten endast ur din hand,
Att svalka törsten het, som mig förbränner.
(Paus.)
Uti vår helga lära står ett ord.
Som säger: bägaren med vattnet friska,
Du åt den törstande framräcker, skall
Uti Guds stora bok upptecknad varda.
O, sköna ungmö! räck mig svala drycken.
Då du det gör, till hinlajungfruns thron
Jag skall för dig mång' fromma suckar sända.
Helmi.
Gå dit, der höge kämpen ligger slagen.
Kanhända bloden än ej stelnad är,
Som väller fram ur stolta, stungna barmen.
Gå dit och släck din törst utur den källan!
Tancred.
Ej har jag dödat ynglingen och ej
Hans död jag ville. Nej, Guds hand det var
Som honom slog. Till nåden och till dopet
Han bjuden blef af fromme konung Erik.
Med hån så fräckt han smädat helga läran
Och mördarsvärdet höjt mot Herrans smorde,
Och derför slogs han af Guds kämpars hand.
Ty hvar och en som Frälsarens nåd föraktar,
Som honom huldrikt bjuds, ett ogräs är,
Som skall afmejas och i ugnen brinna.
(Paus.)
Du frågade af mig om offer jag
Här sökte åt min hvite Gud. O, ja!
Ett offer kostligt sökte jag i hyddan,
I björnens klyfta åt min ljuse Gud.
Du ädla tärna! skön en gnista lågar
Af himmelsk sol uti ditt ögas natt,
En klarhet skimrar på din höga panna,
Der du går fram bland dessa mörka vildar.
Träd ut från hednadomens mörka dal,
Der onda andar uppå harpor spela
Och syndens skuggor sväfva uti dödsdans,
Träd ut i Herrans ljusomgjutna ängd,
Der källorna med lifvets vatten sorla
Och englaväsen ibland liljor gå.
Bortkasta svarta slöjan, som fördöljer
För dig Guds klarhets sken och ila fram
Till Frälsaren, som står med öppna armar.
I dopets bad ditt stolta hufvud sänk.
Förklarad skall du åter upp det höja.
O, höga, fagra jungfru, kristen blif!
Helmi.