Ditt ord du kunnat spara, munkeyngling,
Att dårligt locka till din falska himmel!
Ty mina gamla, helga gudar, de
I sångerna besjungna, höga, aldrig
Jag skänker bort emot din bleke Gud,
Som sitter på en dimmig thron i fjerran
Och, aldrig mättad, dricker skuldlöst blod.
Nu har jag svarat dig. Välan, tag svärdet,
Det skarpa här, och stöt det i min barm!
Och elda se'n en ugn, så het liksom
Den afgrund, hvar om j prediken, bränn mig,
Som ogräs der, till offer åt din Gud!
Tancred.
Ej döda dig jag vill, men lefvande
Dig göra, genom Frälsar'ns höga kärlek.
Helmi.
Ej lefvande du kan mig göra, ty
Jag lefver ju, men döda mig du kan.
J kärleksprester endast döda kunnen!
Välan, hvi tvekar du? Se här, tag svärdet!
Tancred.
Hur' skulle jag väl kunna döda dig,
Du starka, sköna, der du för mig står,
I fägring dunkel ock med brand i ögat?
Ej döda vill jag, men dig saliggöra.
Helmi.
Och hvarför icke mig som kämpen ung,
Vår ära, gammal faders ende son?
Tancred.