En qvinna blott du är. —
Helmi.
Och hvi, lik mannen
Får då ej qvinnan sjunka ner till jorden,
Med sargad barm för det hon trofast är?
Hvi skonas hon, då hennes broder blöder?
Tancred.
Han dödat hade många, ingen du.
Helmi.
Han dödat kade många, säger du!
Ha! lömske fremlingar, med lockar ljusa!
Med eder mördarkung j trädden djerft.
På denna gamla strand och drogo fram
I våra bygder, störtade i gruset
De helga altaren, der våra fäder
Till höge guden bådo, stungo ned
De fagre ynglingar och starke kämpar,
Som höjde svärd, att värna gammal tro
Och ärfda hyddan emot oväns våld.
Så gjorde äfven han, den fallne yngling.
J åter, falske prester, som prediken
Om kärlek blott, hur' mild försonar'n sitter
I ljusa himlen, på Gud Faders hand,
Men gömmen svärdet under tempelskruden,
J helige, som sägen, att det är
Ett brott, väl värdt ett evigt straff, att döda,
I edra gudars namn j honom mördat!
Tag svärdet här och döda äfven mig!
Hvad? vågar du det ej, du fege pilt?
Tancred.
Mig säg, var han dig kär, den döde yngling?
Helmi.
Ja, kär han var mig, kär liksom den hydda,
Min moder skyddar under vinterns köld.
Så kär han var mig som min faders svärd.