Tancred.
Säg, lefver någon, som än mera kär
Ditt hjerta håller här?
Helmi.
Ja, hon, som mig
Har lifvet skänkt och vid sin barm mig fostrat,
Hon är mig kärare än alla andra.
Tancred (för sig)
Man brudgum mer än moder älskar dock.
Helmi.
Nåväl! hvi dödar du mig ej, du fege?
Tancred.
Ej feg jag är, men dig jag ej kan döda.
Ej ondt jag vill dig, höga, vilda mö!
Men höj ditt svärd och göm dess blanka klinga
Uti min barm, den utaf ångest tärda,
Att jag får frid här fallen vid din fot.