Helmi.
Skall kristen tempelyngling finna friden
Vid hednisk jungfrus roförgätna fot?
Tancred.
O, stolta mö! Vill du min saga höra,
Så ljufligt sorgsen som mitt hemlands natt:
Jag föddes i de solbegjutna länder,
Der sommarn aldrig dör och bladen aldrig
Från träden falla, blomstrens kronor aldrig
Kring fälten jagas utaf höstens vind;
Der snön blott smyckar, lik en bländhvit hjelm,
De höga bergens toppar uti fjerran,
Men aldrig kyler foten, hvilken ilar
På doftrik gräsbädd under palmer fram;
Der drufvan sväller uti solens brand
Och gjuter eldig saft uti pokalen;
Der såg jag dagens ljus; min moder dog
Då jag blef född. En riddare så ädel
Min fader var. Han fostrade mig upp
I tro så from på Gud ock helga jungfrun.
Som ende Sonen har till verlden födt.
Uti en borg så skön, på höga stranden
Af evigt blåa hafvet bodde vi.
Då jag var tolf år gammal, drog min fader
Långt fjerran med mång' kämpar, att befria
Försonar'ns graf ur vilda Turkars hand.
Ett år förgick; så kom ett bud en dag,
Som sade: fallen är din ädle fader
I blodig kamp mot grymme Saracener.
Mitt slott, mitt riddarnamn jag skänkte då
Åt helga jungfrun och i kloster gick.
Der lefde jag i fromma böner, fastor
Samt späkningar och helig visdom lärde.
Och ofta då i midnatten jag bad,
Stod Herrans moder uti himmelskt strålljus
Inför mitt öga, log mot mig så huldrik.
Och en gång hörde jag den höga hviska:
Drag fjerran bort till isomgjutna stränder
Och Sonens herrlighet förkunna der.
Då vandrade jag hän den långa stråt.
På snöbetäckta fält och höga berg,
Der nordanvinden isig hvirflar. Genom
De strida floder fram jag vandrade.
Kom ändtligen till konung Eriks land
Och på hans korståg hit till Finland följde.
Att evangelium förkunna här
För mörka andar, uti vantro snärjda.
Ej annan kärlek bodde i min barm,
Än Gudasonen och Hans namns förklaring. ─
Då såg jag dig, der fram i går du trädde
Till kämpens lik och dina armar upp
Mot himlen höjde, dunkla orden talte,
Som ljödo örnens vingslag lika för
Mitt öra. Ångest nedslog i mitt hjerta.
En trängtan flammar der blott efter dig.
Och helga, jungfrun i en sky försvann
Och englarne sitt anlete betäckte
Med hvita vingar. Ingen annan himmel
Min heta trånad anar än din famn.
(Knäböjer.)
Du höga mö, med natten kring ditt hufvud!
O, låt ett ögonblick mig blott få drömma
Om paradiset vid din stolta barm!
Kom! fly med mig och svarta kåpan låter
Jag falla uppå denna frusna strand,
Och far med dig till evigt gröna stränder,
Och blir igen den man, hvartill jag föddes,
En riddare, ty läran, som oss bjuder,
Att lifvets fröjd försaka, är en lögn,
Af menskor diktad, att oss plåga blott.
Den ed jag svurit, som de lömske munkar
Af barnet stulo, ej jag måste hålla,
Ty Gud blott kärlek, evig kärlek är!
Helmi (för sig.)
När jag på berget i midsommarnatten
Med ynglingarne dansade, de sade,
Att jag en ljungeld var och flydde från
Min barm. (Till Tancred.) De kämpar unge aldrig djerfdes
Sig låta fångas utaf mina armar
Vid dansen i den klara sommarnatt.
Du späde yngling! vill du blixten famna?
(Tancred ilar i hennes famn. Hon kysser honom.)
Min moder kommer. Hon skall döda honom!
Han dödat ingen; må han derför lefva.