Scen 5.
Helmi. Taini.
Taini.
Jag tror du, lik ett tvåårsgammalt barn,
I hyddan sitter och med fadrens vapen
Blott leker, fastän ovän grym för dörr
Med bloss och slagssvärd står och bygdens kämpar
I gräset falla, liksom unga björken
För bondens yxa störtar uti skog.
Och Wäinös gamla altaren, der fordom
De klara offerlågor stego upp
Till höge Jumala i blåa skyn,
Af fräcke fremlingen i gruset trampas,
Och hatadt kors i stället reser sig:
Då sitter sysslolös på stugans bänk
Högboren, väldig kämpes unga dotter,
Hans, som med trollen kämpade och vann,
Som skräck på svärdet bar och nu hos Wäinö
I ljusa tjällen mångbesjungen sitter;
Hans dotter, björnens unge, sorglös, nu
Med gamla gudavigda svärdet leker.
Helmi.
Ej än jag leker, moder, jag blott skurar
Till leken svärdet. Se, hur' blankt det är!
Som blixten skall det ljunga, då det tränger
I stolta örnens hjerta, der han sitter
På klippans spets.
Taini.
Jag ej förstår dig, barn!
Helmi.
Du visa moder! hvi förstår du ej
Det språk, som litet barn dock tyda kunde?