Helmi.
Så hör då och förnim hvad jag förtäljer:
Jag ock har runor läst i sena qvällen,
Så röda runor, ristade i blod.
I fallen kämpes harm der skrifvet stod,
Att en, en hög, skall fälla att försona
De bleka skuggor uti Tuonis land.
Den helige med kronan uppå pannan,
Som svänger mördarsvärd i blodig hand,
Han är den örn, som uppå klippan sitter,
Som ej för hundra sparfvar små månd' köpas.
Den örnen falla skall på Finlands strand
Och aldrig vingen lyfta, till att flyga
På blåa höljan hän till Sverges land.
Taini.
Pris vare Jumala, som mig, den gamla.
Ej örat lyckt förrän jag höra månd'
De höga ord ur dejlig ungmös mund!
Nu fagra våren visare är vorden,
Än gulnad höst, nu björnens unge vuxit
Till väldig ungbjörn upp, som vredgad slår
Till jorden ner den starke, som djerfs träda
hans klyfta nära. Hell dig, som jag fostrat
Med visdomssånger upp invid min barm!
Dig hell, du tärna stolt, med kraft omgjordad!
Nu gå att kämpa med den stolta örn,
En kamp så skön och väldig seger vinn!
Helmi.
Farväl, min moder! Då jag vänder åter
Och in i stugan träder, ligger örnen
I sanden sjunken på sin blanka sköld
Med hjerta stunget af mitt svärd. Farväl!
(Helmi går.)
Scen 6.
Taini.
Dig signe Jumala ock alla gudar,
Du fagra dotter utaf kämpe båld!
När örnen faller ner för ungmös hand,
Då blixtrar svarta skyn vid himlens rand
Och gamle Wäinö, som på molnet sitter,
En högre ton på konstrik harpa slår.
Nu vill jag läsa uti djupa kitteln
De runor sprakande, mig månd' förtälja
Den segerstråt, som högrest jungfrun går.