Min son! Hvarthän med kind så blek och öga
I flammor mörka? bida här en stund.
Jag till ditt sinne tala vill ett ord.
I dag du är ej mer densamme milde
Och fromme yngling, som i går du var,
Som än med frid i klara blicken bad
De helga böner, gladlig lofsång höjde
Till höge Sonens och Hans moders pris.
I dag du flyr från mig och dina bröder
Och irrar ensam, fridlös uti skog,
Liksom du sökte eller flydde något.
Din blick ju brinner mörk liksom en gåta.
Af onda andar diktad, ej en bön,
Ej sång från dina stumma läppar stiger.
Den blick jag såg, som ur ditt ögas djup
Till vilda hednajungfrun flög, der hon
Till jorden sjönk, af Herrans finger träffad.
Min son! i mången skepnad frestarn träder,
Att hjertan snärja, som åt Gud sig vigt
Och locka dem i syndens hvirfvel åter.
Men vaka, bed, så ljuder Herrans bud!
Tancred.
O, biskop! var ock du ej ung engång?
Och knoppades der ej i heta barmen
En lustgård dold, der, fröjders aning lik,
En glödskön, outsprucken blomsterverld
I drömmar gnistrande på stängeln skälfde?
Och stod en bild ej för din trängtans öga,
I fägring hög, emot hvars sälla famn
Du dag och natt de aldrig trötta armar
I suckan räckte? Var der i ditt bröst
Då frid? och bodde helig lofsång då
På dina törstande och heta läppar?
Bad du i ro vid helga jungfruns fot
Din bön, då skön en jordisk jungfru tog
Din dyrkan all?
Biskopen.
En verldens man jag engång
Har varit ock. En brand der rasat vild
Uti mitt hjertas tempel. Längtans ve
Min ande smakat. Jag i vällust vandrat
I lustgård utaf purpurblommor full.
Men se! en morgon mina rosor lågo
På jorden vissnade, en nattlig frost
Dem härjat alla och en öken vorden
Mitt hjertas lustgård var, en öken jorden
Och jag en ensam pilgrim, vandrande
I öknen. Men en natt der nedersteg
En snöhvit engel till mitt bittra läger.
Ett ankare han räckte mig och jag
Det starka himlastödet fattade och upp
Ur djupet stod och fröjd den tomma själen
Uppfyllde. Guds ords ankare, min son,
Det var! Med krossadt bröst igenom dalen,
Med törnen sådd, jag vandrat förrän jag
Det fann, men salig den, som från sin ungdom
Af Herran korad blef, den, hvilkens fot
Ej nödgats uppå ormar trampa, för att
Förklaringsberget nå, men buren blifvit
Af hulda englar till dess fot! Sin skatt
Han väl bevare, att ej satan arg
Den lockar bort från honom.
Tancred.
Vise biskop!
Din lustgård vissnad var och dina rosor
På marken döda lågo, då du dig
Vid himlen vigde. Om man bjudit dig
Att från ditt Eden i dess blomstringstimma
Gå bort, ej detta bud du lydt.
Och se! min lustgård ej i aska ligger!
Nej! herrlig står den uti morgonfägring
Och bidar endast på sin middagsstund,
Att i dess brand de blomsterkalkar alla,
Af fröjdens doft uppfyllda, öppnas må.
Och frostig natt skall aldrig andas der,
Ty evig sol uppå dess himmel brinner.
Biskopen.
Min son! den lede frestarn dig har fångat
Uti sitt skönsta nät. O, se hur' der
Blott ormars ögon bland dess trådar glimma!
O, fall för höga Jungfrun ned i bön!
Hon har en hand så ren och skär som snön
Och kraftens krona bär hon på sitt hufvud.
Hon från din själ all synd borttvätta skall.
Tancred.