Nej, ingen, höge fader, honom sett.
En annan kämpe.
Då nyss jag ner vid stranden stod, på klippan.
Den höga der, en qvinna såg jag stå,
Med långa håret fladdrande i vinden
Och handen sträckta efter kungens skepp.
Vid hennes sida stod i munkedrägten
En yngling, hög och smärt. Hon talade
Mång' ord, som icke jag förnimma kunde,
Sig störtade i hafvet ned och munken
Höll henne famnad och försvann med henne.
Jag blef förfärad, då jag detta såg
Och trodde, att det satans bländverk var
Och bad en bön och korsets tecken gjorde.
Biskopen.
Den fromme yngling, som så högt jag älskat!
En messa må vi läsa för hans frid
Och många trogna böner sända upp
Till Gud och helga Jungfrun, att han måtte,
Från afgrundsqvalen frälst, till himlen hinna
Och evig frid för Herrans anlet få.
Jag ensam då är vorden här! Ej har
Ett hjerta ungt och fromt jag vid min sida,
Att tala med om himlens underting
Och i hvars friska jord jag kunde så
De högsta tankar, som den Helge Ande
Ingjuter i min själ, till herrlig skörd
I framtids dag, då jag ej mera är.
Toivo (knäböjer.)
Tag mig uti hans ställe, fromme fader!
Biskopen.
Du, stolte yngling, som, så djerf i håg,
Än denna morgon skulle bygga altar
Åt hednagudar och i all din tid
Åt dem allena dina offer bringa!
Hvad makt har nu din fot vändt om på vägen
Från mörkrets land? Hvad namn har väl det svärd.
Som skiftat ljus och mörker i din själ?
Toivo.