Se, fader! vissnadt är mitt lopp på jorden,
Som gulnadt löf i höstens mulna dag.
Och gamle gudar, sorgset leende,
Förblekna i ett töcken uti fjerran.
Led mig, o biskop, till din nye Gud,
Att ro Han må mig skänka i sitt sköte!
Kanske Han ock skall frid åt henne sända.
Hon, hvilken all min glädje med sig tog
I hafvet, om du lärer mig att bedja
För henne många tusen böner.
Biskopen.
Son!
Välkommen var till Herrans vingård!
Se, Hans är äran! Han drar nog försorg
På väg så underlig om offret, medan
Vi uti sorg och jämmer klaga. Lof
Ske dig, du starke Gud i evighet!