Stå upp, du pilt! Ditt tal är likt de drömmar,
Som ungmö sysslolös i tjället sömmar.
Men icke kloke männers tal det är,
Som gå att strida för den kära torfvan,
För gamle gudar och för fädrens hydda;
Som blöda för att värna modrens graf,
Att trampas af den fräcka fremlingsfoten.
Gå fritt, att leka vid din moders knän!
För henne och för dig jag drar i strid.
Och faller jag, så lefva starke gudar.
At annan arm de skola kraften skänka
Och svärdet lägga i en annan hand
Till svaghets styrka och till deras pris.
Alla.
Hell, Aino! icke ensam skall du vandra.
Vi följa dig och falla vid din sida.
Toivo.
För hög jag vuxit att vid moders knän
Mer leka. Stolte Aino! uti striden
Jag går med dig, som du att kämpa, falla.
Om jag förblöder, ej det skada är.
Aino.
Hell, fagre yngling! pilt är du ej mer.
Och om i dag jag uti kampen faller,
Mitt svärd, mitt värf, i arf jag lemnar dig.
Och nu, j bröder! hem till hyddan gån.
Omgjorden er med svärden, kommen sedan
Till gudaaltaret i djupa skogen,
Dit kristen skändarfot ej hittat än.
Der skolen j mig finna. Hu jag går
Till hyddan hem, gråhårig fader att
Min helsning ge; kanske jag ej mer träder
In under åsen, der jag dagen såg.
(Går ¨åt venster; de öfriga åt höger.)
Scen 4.
Aino. Två kristne kämpar.