Måhända, men att falla vi förmå
Till siste man på fria, ärfda stranden.
Väl dö vi kunna, men ej trälar bli.
Matti.
Kung Erik lofvar lyckosamma dagar
Och spira mild om svärd vi lägga ned
Och låta döpa oss till kristna läran.
Kanske man mera salig är hos Guden,
Hvarom de milde prester här förkunna,
Den ljuse, som förlåter alla brott,
Än uti gamle Tuonis kalla riken.
Aino springer upp på stenen.
J fege uslingar! till kungen gån!
För honom böj en knä och kyssen foten,
Som edra gudars altaren har trampat
I gruset ner och låten dopets bad
Er hjessa skölja! Trälar sedan blifven
Åt fremlingskonungen! Jag ensam går
Att kämpa mot de lömska, kristna skaror.
Jag hundra redan slagit, hundra än
Och ännu fler' mitt svärd nedmeja skall.
Och faller jag engång till Eriks fötter,
Så sker det med hans klinga i min barm.
Med ära frälsad och med odöpt hufvud,
Jag hem till gamle Wäinös salar går.
Toivo.
O, starke Aino! hör den späda stämma,
Som hviskar vid din sida liksom bäcken
Till höga furan hviskar, vid hvars fot
Han stilla sorlar. Hör! en röst uppstiger
Ifrån de vida dalar, tysta skogar.
De tusen hyddor, spridda på vår strand;
Den rösten beder: fall ej ned från fästet,
Du ljusa stjerna! brist ej, starka sköld!
O, slockna ej, du vårdeld uppå höjden!
(Knäböjer.)
O, Aino! hör den arma modrens klagan
Och blyga jungfruns bön, den gamles suck:
Bevara kämpaarm så väldig än
Till deras värn och höga gudars fröjd!
Aino.