Icke döpte
Vi äro, men hvad båtar motstånd göra
Mot konung Erik och hans starka här?
Som gräs de hugga oss till marken neder.
Vår hydda bränna upp och barnen små
Med värnlös moder uti vintern vandra,
En brödbit tigga och i drifvan dö.
Aino.
Du fege! ej ditt ord för alla gälle.
Welli.
Det ord du nyss förnam, det allas är.
Aino.
Är det de män, som fostrades i hyddan
I furans skygd, vid hafbesköljda stranden,
Som lyssnade i sommarnattens ljus
Till Wäinös sånger, klingande i skogen;
Som Jumalas, den höges, altar byggde
Och firade dess fest med kämpadans:
Som svärden drogo mot de vilda folken
Och vände hem med hjelmen segerkrönt:
Är det de män, som djerfvas stå och säga,
Att nu de rädas för en bleklagd kung,
Som kommer med en här af svarta munkar
Och stiger fräck på deras fria strand,
Förkunnar falska läror, slår till jorden
Friboren kämpe, i hans eget land?
Månd' männen, som med svarta gastar stridde
I mörka natten uppå ödslig mo
Och skaran skränande till Tuoni jagat,
Nu skola fly för kung med ljusa lockar?
Nej, kämpabröder, tagen ned från vägg
De skarpa svärden, som j upphängt hafven,
Att rosta fegt. Omgjorden er med dem!
Om svärdet rosta skall, må det då ske
I grafven vid den kalle kämpens sida.
Och låt oss än till kamp för våra gudar
Vår klinga svänga öfver oväns hufvud
Och jaga honom blodig från vår strand!
Welli.
Ej vi förmå kung Erik att besegra.
Aino.