Jag Aino känner; kär jag honom varit
AlltseA den tid då jag helt liten var
Och han mig vaggade på starka armar,
Likt klara källan, gömd i klippans famn.
Der ömhet uti jernebarmen bor.
Jag går att honom söka; han skall höra
De ord, som milde guden månd' mig lära,
Att till hans hjerta hviska. Vise män.
J grånade och vidterfarne kämpar,
Som många ting i klokhet grundat ut,
Mig tyden dock, förrän nu bort jag går
Den drömmen, som i arla morgonväkten
Min själ förskräckte i dess stilla slummer.
Matti.
Den drömmens mening månde lyda så:
Den stolta hednatärnan skall sitt hjerta
Till offer bära åt kung Eriks Gud.
Toivo.
Den tydning ljuder huld! O höge Wäinö!
Nu led mig, om i öster, söder, norr,
Om uti purprad vester jag månd' finna
Den, som jag söker! Se, der kommer han!
Scen 3.
De förre. Aino.
Aino.
J, bröder, djerfve, starke kämpar alle,
Som kring mig stån! Hvi ser jag er i dag,
Som slagne trälar utan svärd vid höften,
Med hufvud lutadt och med blicken sänkt?
Han j er döpa låtit?
Matti.