Hvad ljud hör jag från tysta kämparunden?
Welli.
I denna qväll ännu vi vandra må
Till Henriks källa och till Erik kung,
Hans Gud att helsa och i friden åter
Till hyddan gå.
Toivo.
Jag mer att tälja har,
En ting så märklig att förkunna än.
Hän ilade jag från den höga kullen
Och ner på skogens stig. Der mötte jag
En man, som okänd var för mig. Han sade:
Den stolte Aino, kämpen, hvar är han?
Med svärd han sökes af kung Eriks män
I skogar, hyddor, berg och dalar alla.
I går han tolf af kungens män har slagit.
Om nu han funnen blir, han svärja skall
De gamle gudar af, hvarför han kämpat;
Om ej han gör det skall han dödad varda.
Att honom fånga kungen ej förmår
Jag sade, än ej fångad Aino var.
Kung Erik seglar ej från denna stranden,
Förrän den vilde björnen tämjd är vorden.
Och skall han söka honom dagar mång'
Och hundra männer skola honom binda,
Så skall han bunden bli, det kungen svurit,
Så talte mannen och försvann i skog.
Welli.
Jag sade er, j tappre männer, ju,
Att pilten annat hade att förtälja,
Än hvad med moder man i qvällen jollrar.
Man Aino söker, på den höge vill
Man armen binda, som med björnen brottats.
Ve, grånad ålderdom, som stapplar arm
Vid staf, ve barnet utan far och mor,
Ve, värnlös jungfru, om den starke fäller!
Oss alla ve, om furan i vår ängd,
Den däjliga, till marken bruten sjunker!
Han får ej falla, lefva måste han!
Den nye Gudens tro må han annamma
Och lefva för sitt folk och fädrens bygd.
Matti.
Så vild och stolt den starke kämpen är.
Förrän sitt hufvud han för kristne Guden
Nedböjer, skall han välja blodig död.
Toivo.