Ej vi kommit hit, du pilt!
Att dina drömmar höra. Dem förtälja
Du kan för moder din i qväll vid härden.
Vi annat ha att byta tankar om.
Som barnen höfves, må du tiga still
När männer tala och dig visdom lära
Af deras ord för dina mogna dagar.
Nu, kloke Welli, må du trygg ett ord
Uti vårt rådslag tala, när oskadad
Den fagre pilten vid din sida står.
Så hör då hvad uti vårt sinne stigit:
I våra hyddor qvinnorna begråta.
I klagan vild de många käcke män,
Som fallit för kung Eriks svärd, små barnen
På sina fäder ömkligt ropa och
Blek fasa går med blodigt spår omkring
I våra grönskande och stilla nejder.
En kvar, som morgonsolen helsar, vet
Ej om hans trötta öga qvällsol skådar.
Och Jumala de döda icke väcker
Och ingen blixt från molnet sänder ner,
Att fridsförstörarns höga hufvud krossa.
Från våra gudar makten tagen är
Och gifven åt den starke nye Gud.
Hvi längre mot hans skarpa vapen spjerna?
Ej makt vi hafva att besegra honom;
Hans välde drager fram på våra lik,
Men frid och evig salighet han bjuder
Åt dem som för hans spira ned sig böja.
Och mild kung Erik är mot alla döpta.
Mitt ord det lyder, att vi draga må
Till kungen fram och utaf egen drift,
Som fria männer höfves, nye Guden
Till vår och till de våras väl anamma.
Welli.
En tanke slik och i mitt sinne bott.
Dock lyster mig, j bröder, att förnimma
Hvad pilten här att tälja har ock hvad
Han drömt, hvar han den långa dagen bidat.
Mig anar att dock större ting han skådat
Än man i spiselvrå om qväll månd' jollra.
Matti.
Nåväl, så tala då, oss höra låt
Hvad du har drömt ock hvad i dag du sett.
Toivo.
En syn så sällsam såg jag i min slummer:
Jag var i skogen vid det gamla altar,
Der än åt Jumala man offer bär.
Der stod kung Erik med sin gyllne krona
På hufvundet och spiran uti handen.
Kring honom kämpaskaran sluten sågs
Och blanka svärden blixtrade i solen.
Så klar som stjernans eld en låga brann
På altaret och sände gnistor ut.
Och derinvid uti det mjuka gräset,
Der låg, så blek, med sargad, blodig barm,
Trolltärnan, björnens dotter, Helmi skön,
Och hennes hjerta brann i klara lågan
På altaret, till offer åt kung Erik.
I fasa vild jag upp ur sömnen flög;
Det morgon var, jag bort från hyddan smög
Och ilade så snabb som jagad hare
Till offerlunden i den djupa skogen.
Så tyst der var och intet menskospår
I blomsterströdda gräset hade trampat.
En ensam fogel blott i tallen slog.
Men oro bodde än uti mitt bröst;
Ej kunde jag till härden återvända.
Då gick jag bort till källan, der de kristne
På deras hufvud vatten ösa, som
Till deras lära sig bekänna vilja.
En hop så stor af folk var der församlad.
Och med sitt anlete mot solen vändt
Och öfvergjuten af dess gyllne skimmer,
Stod på en höjd vid källan biskop Henrik.
Han skön och högrest var lik en af dem,
De ljuse stridsmän som hos Wäinö gästa.
Jag närmre gick, att honom tala höra.
Hans stämma mäktig ljöd lik forsens brus
I stilla sommarnatten. Dunkla orden
Ifrån hans läppar väldigt klungo fram.
Om blodröd synd han talade, om dom
Så tung, om evigt straff i mörka riken,
Ett töcken blott af våra gudars makt,
Så sade han, en nattens skugga blott,
Som smälter bort, då morgonrodnan vaknar.
Och så han talade i ord så höga,
Att jag dem knappt begripa månde, om
Den store Guden, som deruppe bor
Högt ofvan verlden all och om hans kärlek,
Som större är än hela himlens rymd,
Med alla, alla tusen stjernor på
Och varmare än solens middagsstråle
Och rikare än verldars skatter alla;
Och huru Gudens ende son steg ned
Ifrån sin thron vid Fadrens högra sida,
Och smälek led och neslig plågodöd,
Att med sitt blod försona våra synder,
Och sedan herrlig stod ur grafven upp
En morgon arla och från höga berget
Till himlen åter for i fadrens famn.
O, kommen, sade han. Er kallar Herren!
Se, himmelrikets portar öppna stå;
Deruppe fröjd förutan ände vinkar
Och fridens palmer undfå skolen j.
Så ljuflig ljöd hans stämma, pannan sken
Så klar; han sina armar bredde ut.
En bäfvan sällsam nedsteg i mitt hjerta
Vid dessa orden. Sådant jag förnam
Än aldrig, då när oifret flammade
Till våra gudars pris och fromma bönen
Med suckan steg till blåa rymden upp.
Se'n hela skaran uppå knä sjönk ner
Och vatten öste han på allas hufvud.
Ej längre kunde mer jag bida der.
Jag ilade från källan; på en höjd
Jag stannade och såg mig om, ty sången,
Af munkar sjungen, nådde till mitt öra,
När den i fridsäll ton steg upp till himlen. —
Den tystnade. Jag såg hur' biskopen
Allt folket signade, som knäböjdt låg,
Men nu stod upp, och genom luften klar
Jag hörde hundrafaldigt amen!
Alla.
Amen!
Toivo.