Ej skall jag kunna lugn i rådslut sitta
Förrän jag käre sonens öde vet.
Jag ville gå att honom söka, om jag
Blott visste hvilken väg han vandrat har.
Kanske kung Eriks folk har honom träffat
Och bundit, velat kanske honom tvinga
Att sina fäders gudar svärja af.
Han trotsig är; kanske de honom dödat.
O ve! min ålders tröst, hans moders fröjd!
Scen 2.
De förre. Toivo.
Toivo.
God qväll, min fader och j vise kämpar!
Welli.
Hvar har du dröjt, o son? Jag har dig sökt
Från middag allt till sena qvällen nu.
Hvi åt din fader slik en ångest smida
I dessa blodbestänkta, olycksfulla tider,
Då ung och gammal faller, vildbråd likt,
För mäktig fremlings skoningslösa svärd
Och ingen säker går i fädrens ängder?
Du hän från hyddan drog om morgon tidigt
Och återvänder i den sena qväll.
Toivo.
Tillgif mig, fader, om jag ve dig skapat!
Ej var mitt uppsåt att så länge dröja.
En dröm jag drömde i den lidna natt;
Dess syner väckte mig ur slummern tidigt.
Ej kunde jag i hyddan längre bida.
Med skräck så stor i barmen ilade
Jag hän, att skåda om min dröm var sann
Och ej ett gyckel blott af mörka andar,
Som spinna svarta trådar kring vår ro.
Jag drömde —
Matti.