som ingen älskar.
Hvi skulle han länge lefva?
Dör fänad,
dö fränder,
dör en sjelf —
jag vet ett,
som aldrig dör,
domen om dödan man.
Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion. Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra. Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han varit. Hofvet, som han uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn, liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas bilder uppsatta.
Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen, som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare, på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål, så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått.