Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna, drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken, innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder.
Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders hednatid — Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen en Christusbild från medeltiden — och man kan derför icke yttra sig i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande, ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden och menniskolifvet, men det dröjer ej länge förr än den ornamentala charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien, ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade innehållet.
Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden, allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen, omfattande undersökning.
Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande en särskild klass med högre insigt — ett antagande, som allför ofta möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet, se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.
Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden skarp, komma till den sista striden.
Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt, synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders tro och lära, när Oden spörjer henne till:
Hvi frågar du mig?
hvi frestar du mig?
Allt vet jag, Oden,