hvar du dolt ditt öga
i den klara
Mimes brunn.
Mjöd dricker Mime
morgon hvarje
af valfaders pant.
Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej, att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas!
Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid, ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det “ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende rene, vardt ryckt ifrån dem?
Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en mensklig kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer än solen fager, der skaror evigt skola njuta fröjden, der den mäktige, som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.
Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till en början se honom i hans hem.