Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor; ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.
Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att vara försigtig, när man inträder i ett hus —
Vinklar alla
du väl omskåde,
förr’n in du träder,
ty ovisst är att veta,
hvar ovänner sitta
å bänken inne.
Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna denna, ifall vi icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna öppna för oss.
Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne skepp — om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod — genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.