Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen. Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna, forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget. Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och värma. Ljus tändas först till natten.
Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att
vägkost värre
får ej mannen
än öfvermått af öl.
Ty mindre vet
af vettet mannen,
då han mera dricker.
Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro upphängda på stolparna öfver bänkraderna.