Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått, till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?
Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar, allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag icke kan underlåta att här påminna om den.
Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig eller slår hop sina händer.
Gingo jarlar,
allkloke, fram,
som henne sorgen
stilla tänkte.
Fastän Gudrun
ej gråta kunde,
var hon sorgsen,