Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter, och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod, att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde vara något att försöka.
På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år 874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller, såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.
När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga, ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem gudarna leda sig vid valet af boningsplats.
Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare. Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877 fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der, som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes), förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom till Island.
Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.
På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge, bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.
Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen, ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.
Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara sig i det yttre — farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100 fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med 300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt.
Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde, öfverfölls i Norska skären och togs — för kung Haralds räkning.
Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet. “Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom, for han i viking i österväg — till Östersjöns östra stränder — och vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen. Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt, hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens räkning tagit hans skepp — de voro konungens fränder — dödar en af dem och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte på sin konung.