Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf vill ej gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27 år gammal.

Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf, dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren. Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda af konungens farkoster var hål hugget i botten.

Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått — Thorolfs skepp, som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre sändas lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs skepp fick följa hans fränder till Island.

Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor. Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.

Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord. Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald en ansedd Norrman Kettil Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter, att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de nuvarande Hebriderna, men — för egen räkning. Då drog Harald in hans egendomar i Norge.

Kettils son Björn[6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till dessa senare — de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd — och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem. Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på nåd eller onåd.

Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom — den s. k. skuldaliden — och många vänner dessutom samt sitt bohag samt större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning, på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga, snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det gamla templet i Norge — den ena var öfverst utskuren till en bild af Thor — kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.

Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra.

Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890 och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna — det är endast de märkligaste, jag omnämnt — spridde sig hastigt och lockade mången, som tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning.

Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr), den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar — sagan tillägger honom begge hedersnamnen — och måste vika för öfvermakten. Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart. En tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe. Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af Kettil Plattnäsas döttrar.[7]