En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då nyss hemkommen från en treårig vesterfärd[8]. Han var med sitt skepp i hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades Anund träfot.
Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga, om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till Island; han var den ende konung, som der bosatte sig[9].
Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit rätt illa med Irlandskonungen Kjarval och var nära att blifva allvarsamt näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de, som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten, till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet, betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och qvad:
Likt böljan är det onda
Lifvet för spjuthvässaren.
Hafvets gångare
Hastar till fjerran land.
Länder rika och vänners flock
Lemnar jag och till slut —
Klent är bytet, får jag