Kallbak och lemnade åkrar.»
“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna en del af sin jord och då stannar Anund.
Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge. För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann Grönland.
Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande omständigheter, de foro dit — för ro skuld. Hur mången af oss skulle väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig. Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind?
Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i Jämtland, Herjeådalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka sig en fristad i något annat af Nordens länder — det var ju mången, som hade fränder i alla tre — men han gör det icke. Det skall vara god landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill han ensam stanna efter.
Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden, enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag framdeles får påpeka.
I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan, när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät, men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr. Man rullade sitt skepp till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade, der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna — och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa stormarna.
Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år 888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men det är sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig, den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island.
Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200 år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080 och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn — de Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika — samt t. ex. tvenne trälar — Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera — och tre hemmamän — samme Geirmund hade åttatio — så blir den nyss uppgifna siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning, torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande. Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår — så hade ön år 1786 tiotusen invånare mindre än tre är tidigare — och oberoende af dessa tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret.