Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds.

Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna underrättelser finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt och icke i alltför stort omfång uppställa den Isländska utflyttningen såsom ett profstycke på folkvandringarna. Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta tiderna i våra bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken mon det på Island kunde finnas en särskild sakernas ordning.

Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse med den gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder.

Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor, som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen, likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.

I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo, var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden, detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.

Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna, landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och samtiden utfört.

Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet. Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön — här var ingen brist på stridigheter — utan de foro ut, härjade för egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.

Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren. Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000 och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före, huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.