all min smärta
och sin syster
svåra gråten.“ — —
Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte som helst?
Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan man bedöma folket och tiden.
Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare, dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge, att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne, för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden. Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem. Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam. Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt. De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han märkte icke, att spånorna föllo på marken. I gömstället somnade han, men hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt.
Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare. Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är. Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart.
Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.