3.
Vikingalifvet.
Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom. Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande?
Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig. Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor samt allramest, först och sist, om — vikingatågen. Skulle jag lägga fram för eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt: “det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder — äfven om vi, när uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det — allenast som obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif utom Island.
Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven efter den tiden.
Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.
Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; han var då redan stor och stark och man såg, att han skulle blifva mörk och föga vacker. Hela huset blef då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru han påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. Men då de andre ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst och begifver sig efter. Han kommer verkligen, trots de villsamma myrarna, fram, fast först emot aftonen. Under öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad efter de redan då brukade stela och pedantiska reglorna för diktkonsten. Till skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid sex års ålder kom han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet på honom. Fadren tog illa upp det, men modren sade, att Egil var ett vikingsämne och att han borde få ett härskepp, så fort han kom till ålders. Då utbrast sexåringen, glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa:
Det sade moder min,
att mig skulle köpas
skepp och fagra åror,