att fara kring med vikingar,

att stånda upp i stammen,

styra kära skeppet,

hålla så till hamnen,

hugga en och annan.

Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid en boll-lek, att hans fader råkade i berserkaraseri och derunder dödade först Egils bästa vän och sedan hans barndoms vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in i en annan af gårdens byggnader och slog der ihjäl den af fadrens män, som var honom kärast. Den vintern talade sedan far och son ej ett ord med hvarandra.

Vid 20 års ålder — år 924 — följer Egil sin broder på dennas andra utresa. Han blef ogästvänligt bemött af en Norska konungens fogde och slog honom derföre utanför dörren till det hus, der konungen sjelf var inne. Efter en besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och lemlästar en af konungens män, kommer han åter till den gård, der han och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna hade förut varit mindre godt, men derom höres intet nu, ehuru Thorolf varit mycket omhuldad af konung Erik blodyxe. Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas beundra den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades.

Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. De landade i Kurland och hade der först köpstämma i fjorton dagar, sedan började de härja. En dag hade Egil med tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen kringrändes och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att lossa banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under hvilket de funno i en källare trenne Danskar från Jutland, som hade tagits tillfånga sommaren förut. De bröto sig nu ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de kommit ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt stöld. Trots följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på ett hus, dödar en mängd menniskor, när de skulle störta ut, och går sedan till skeppen. För egen del fick han af den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver. Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald Gormsson nyss hade efterträdt sin fader. Vikingar svärmade der i mängd. Egil och de med honom voro plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de kommo längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till dem, för att fråga, om de kommo i frid eller om de ernade härja. De svarade, att detta senare icke lönade mödan, då Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen bjöd dem till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig dit. Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, Egil med jarlens dotter. Han satte sig på hennes plats, men hon kom till honom och sade:

Hvad vill du, sven, i mitt säte?

Sällan har du gifvit