striden var svår för vikingar.
Vredgade kämpade vi,
lågan slog om menskors hus.
Vi läto blodiga liken
slumra i borgporten.
Derefter drucko de tillsammans. Öfver vintern voro bröderna i Norge.
Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, sedan till Frisland och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo och plundrade en frände till Erik blodyxes drottning, Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och Flamländska kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå honom i de inbördes strider, som söndersleto landet. Egils broder föll der. Egil sjelf stannade ett par år och for sedan, rikt begåfvad, till Norge, der han äktade brodrens enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island.
Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva ut sin makas arf, men han måste lemna thinget för drottning Gunhilds fiendskaps skull. Kort derefter dödar Egil, hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin vederdeloman i arfstvisten samt konungens son, som då vistades hos denna. Innan han lemnar Norge, reser han upp i en bergsskrefva en stång, på hvars spets var fästadt ett inåt land riktadt hästhufvud, och å stången voro med runor ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge bo, att de alla skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet Erik och Gunhild. Derpå for Egil till Island, der Skallegrim kort derefter dog, år 934.
Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då pröfva lyckans ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands nordöstra kust, vid Humbern, och när Egil kom i land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var fördrifven ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands konung. Underrättelsen var just icke glädjande. Egil kunde icke undkomma i hemlighet, utan gick till konungen, sjöng ett lofqväde öfver honom och fick, trots Gunhilds onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl emottagen.
Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan Ethelstansfostre, som då regerade, få rätt i sin arfstvist. Han fick löfte, att lagen skulle få gå sin gilla gång. Det slutades så, att han utmanade sin motståndare på envige och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök hos slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han fann dem i stor bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat till dottern i huset och, då han fått afslag, utmanat brodern, som icke var vuxen en sådan strid. Egil gick i hans ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island.