Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är död, hans söner vistas i Danmark. Meningarne i Norge äro delade, huruvida man borde hålla med Håkan, som väl var rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet för christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn uppsöker konung Håkan för att gifva Egils angelägenhet sitt förord, men blir illa mottagen. Egil och han härja om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far Arenbjörn till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge. I hans ställe far han med konung Håkans sändebud, för att utkräfva den sedan många år oguldna skatten från Vermland. Han besvikes af konungsmännen, men far sin led fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde honom. En afton kommer han till ett hus, hvars egare är snål och icke unnar de uttröttade gästerna någon bättre välfägnad. Egil vill morgonen derpå döda honom, men skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters förbön. En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En karl i närheten hade ristat några trollrunor i ett fiskben och lagt detta under henne, men hon hade endast blifvit värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade, skafde af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till sist kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, men måste på återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, som denne satt för honom. Följande år drog konung Håkan dit och lade Vermland åter under Norges krona. Egil reser ut till Island.
Då han nu kom dit — år 945 — var, enligt sagans vitnesbörd, allt odelbart land intaget, alla landnamsmännen döde; deras söner och sonsöner bildade de dåvarande generationerna. Egil lefde länge. Hans dödsår är icke angifvet i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt verksamma lif?
Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende och rikedom. Han var en af Islands mest fräjdade och rikaste män. Andre Isländare, äfven berömde utfarare, kommo till honom att höra berättelsen om hans mångskiftande öden. Norrmän kommo till honom med underrättelser och gåfvor från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den starka mannens kraft varit bruten; det berättas intet om något hans storverk under de sista 45 åren af hans lefnad. Han deltog en gång å sin sons vägnar i en process på thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger och lidanden, när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att båten, på hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat och sonen drunknat. Egil red ned till stranden, fann der sonens lik, lade det framför sig på hästen, red så hem och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne. Sorgen var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt sagan, de tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen gick Egil till sin säng, lade sig der och tillslöt dess lucka. Han ville icke lefva längre, han ville dö i stillhet derinne. Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade fadren att afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han i stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den Isländska litteraturen åt oss bevarat.
Tungt det är mig
tungan röra
och ur strupen
andan draga.
Är ej likligt,
att jag kan sjunga,
sången bringa