Dock skall jag glad
med god vilja
och orädd
Hel förbida.
Till sist lemnade Egil fädernegården åt sin yngsta son och flyttade till sin älskade stjufdotter och hennes man. Dödens skymning sänkte sig tidigt öfver den åldrande vikingen. Han blef lomhörd och fotstyf och till sist slocknade fullkomligt ögonens ljus. Han hade svårt att gå ensam och låg gerna framför elden, i vägen för kokerskorna, som med hånande speord drefvo honom undan. Ända in i sista stund dröjde dock hans kärlek till strid och vapenbrak. Han ville kort före sin död fara till Allthinget med de silfverpenningar, konung Ethelstan gifvit honom fordom, och strö ut dem öfver samlingsplatsen. “Då torde det blifva strid och knuffar“, sade han. Då man hindrade honom derifrån, blef han föga belåten och begaf sig med tvenne trälar afsides åt fjällen, der han dolde sina två silfverfylda kistor och ihjälslog trälarna, att de icke skulle röja stället. I senare tid har man derbredvid funnit vid flera tillfällen anglosachsiska mynt.
Sådant var en vikings lif. Jag har sökt framställa såväl de ljusa som de mörka sidorna.
Egil dog ungefär tio år förrän christendomen antogs på Island. Han var dock ingalunda den siste vikingen från ön.
År 972 for Gunnar från Lidarända ut med ett par vänner. Vid Götaelfs mynning kämpade de med ett par vikingar från Östergötland, foro sedan till Danmark och kommo till sist till Ösel. Der träffade de en Dansk man, som blifvit tillfångatagen och landsatt på ön. Han visade dem till en vikingaflotta på andra sidan. Efter en lysande seger och med rikt byte vände Gunnar om, vistades en tid i Hedeby hos konung Harald Gormsson, som hedrade honom på allt sätt och ville hafva honom ständigt hos sig. Gunnar ville först fara ut till Island, hvarpå konungen yttrade sina tvifvelsmål att få se honom åter. Gunnar drog nu till Hisingen med elfva skepp och sedan till Håkan jarl i Norge, hos hvilken han öfvervintrade. Harald Gråfäll var då redan fallen.
Femton år derefter foro den visa och ädla Njåls söner ut med ett köpskepp. Efter en stormig resa hunno de land och genast kommo emot dem tretton vikingaskepp. Det blef strid af och köpmansskeppet var nära att duka under, då dess tappre försvarare räddades af en annan vikingaflotta på tio skepp. Då kommo Njålssönerne med lifvet ur striden. De vistades en tid hos Sigurd jarl på Orkenöarna och deltogo i hans strider med Skottarna, foro sedan till Norge, der de råkade ut för Håkan jarls vrede. Det kom till strid och de försvarade sig med största mannamod, men blefvo till sist fångne. Under natten göra de sig fria och taga till flykten. Mot morgonen träffa de en vän från Orkenöarna, som kom att betala Håkan jarl skatt. Han tager upp dem på sitt skepp; Håkan fordrar deras utlemnande, men hans son Erik säger det vara bättre att bjuda dem ersättning för den orättvisa, de lidit. Det blir nu förlikning och de vistas en tid hos Erik jarl. Sedan foro de i viking till Söderöarna och Anglesea, till Wales och Man, med hvars konung de kämpade.
År 1022 for Isländaren Bolle från sin ö. Då regerade Olof den helige i Norge. Af honom hedrades Bolle väl och konungen sade honom vara den yppersta Isländare, hvars bekantskap han gjort, och konung Olof hade dock sett sig vida om i verlden. Snart trifdes Bolle ej vid hofvet i Sarpsborg, utan for ned till Danmark och fortsatte sedan färden till Miklegård, Constantinopel, der han gick in bland Väringarna och tjente med stor utmärkelse. År 1030 kom han åter och red till hemmet, klädd i pelsverk, som han fått af den Byzantinska kejsaren, och deröfver bar han en röd skarlakanskappa. Hans svärd hade hjaltet siradt med guld och guld var lindadt kring handtaget. Hjelmen var förgyld, skölden var röd och derpå syntes en riddare i guld. I handen bar han en dolk, “som sed var i främmande land“. Hvar han kom med sina män, berättar Laxdæla Saga, brydde qvinnorna sig ej om annat än att se på honom och hans grannlåter. Samma saga förmäler, att han var den förste nordman, som vistats i Miklegård, hvilket likväl icke är sant, ty andra sagor nämna flera, som före hans tid företogo den långa färden; de tvenne förste foro dit före 950. Dessa färder fortsattes efter Bolles tid. Hösten år 1032 kom Harald, som Norges konung kallad Hårdråde, till Constantinopel och fann der före sig som Väringarnas höfding Isländaren Mår Hunradsson. Harald for vida omkring på Medelhafvet, kämpade mot Sarracenerna i Syrien och på Sicilien, mot Normanderna i Södra Italien. År 1044 lemnade han södern. När dessa färder började komma på modet, var dock den rätta vikingatiden förbi.