Man kan inom vikingatiden urskilja olika afdelningar; härjningstågen drefvos icke alltid med samma ifver. Efter den första tiden, då oräkneliga skepp svärmade kring, särskildt i de vestra farvattnen, kom ett något lugnare skifte, då man for ut till Island eller nedsatte sig der man var, utan att dock dessa farvatten kunde blifva fullt fredliga. I stället för dessa enskilda företag började småningom mer storartade, utgående från Norge och förnämligast från Danmark, då konungasöner och sjelfva konungarne foro kring med samlad styrka och härjade, som Olof Tryggvason och Olof Haraldsson, eller underkufvade sig till sist land och rike, som Erik blodyxe, Sven tveskägg, Knut den store. Ju mer det Nordiska väldet i vestern vann styrka, desto mindre kunde några fortsatta vikingatåg till dessa trakter sättas i fråga. Christendomen, som vid denna tid vann allt vidsträcktare herravälde i Norden, måste, äfven om den gamla vildheten och stridslystnaden icke fullkomligt stäfjades, åtminstone bidraga dertill. Det kunde icke vara detsamma att anfalla länder och folk, der samma tro rådde, som när man gick hedning mot christen. Äfven om icke andra hinder mellankommit, skulle det tillväxande Normandiska väldet hafva gjort slut på vikingatågen. I de rika myntskatterna, man funnit i vår jord, tillhöra de allrayngsta mynten Vilhelm eröfraren.

På det viset började det blifva trångt på de vestra farvattnen, mellan folken, hvilka man så otaliga gånger gästat med härsköld eller under fredliga förhållanden. Då sträckte mången ut sina färder än längre. Från Gardarike, Ryssland, med hvilket man af gammalt var bekant, drog man sig, i synnerhet sedan ett Svenskt välde der uppkommit, till Constantinopel. Dessa härfärder, der man försakade den ära, som åtföljde den sjelfständiga ledningen af de oförvägna företagen, och till hvilka man kunde gå eller vanligen gick en och en, utan följe, aflöstes af vallfärderna. Föga mer än femtio år efter Harald Hårdrådes Greklandsfärd företager hans sonsons son Sigurd sin Jorsalafärd som väpnad pilgrim.

Hvad bragte vikingarne hem med sig? Från främmande land, der man var i tillfälle att se mycket, som hemlandet icke hade att uppvisa, hemfördes många dyrgripar, kosteliga vapen och kläder och smycken. Rikt utstyrde kommo vikingarne åter till Island, ofta föregångne af ryktet. Att sålunda en utländsk konstflits alster infördes, är säkert, sagorna tala ofta derom, men deraf följer ingalunda, att allt kostbart, allt väl arbetadt och prydligt, som den tiden fans i våra fäders ego, var ett rof från andra. Man kan förundra sig öfver att icke finna från denna tid mera af bevisligen utländskt arbete, än man gör. Jag talar härvid icke om guld- och silfverskatterna, af hvilka mycket har det utländska arbetets stämpel. Men å andra sidan finner man arbeten i oädla metaller, som utan gensägelse äro utförda i Norden och man varsnar i dem ett sådant mästerskap i technisk färdighet och äfven smak, att man kan med skäl glädjas deråt. Att Island, så vidt tillgångarne medgåfvo, höll jemna steg med Sverige, är sannolikt, då likheterna mellan Sverige och Norge uti folkligt, icke minst i antiqvariskt hänseende äro så stora och den Isländska utflyttningen var så pass sen, att det icke gerna kunde blifva fråga om att bryta nya banor, utan fastmer att fullfölja de redan i Norge beträdda. I sammanhang med allt detta är det nödvändigt att tänka på, att mellan vikingaskeppen foro — enligt sagornas vitnesbörd — talrika köpmansskepp, hvarjemte det förhållandet är ganska betecknande, att i Sverige, hvars invånare vida mindre än grannfolken foro i vesterviking, samlades större delen af de från vestern hemförda skatterna. Detta kan icke gerna hafva skett, ifall icke handelsförbindelserna antagit storartade dimensioner, detta åter förutsätter tillvaron af en inhemsk konstflit af ingalunda föraktlig art.

Det område, som så skattades af Nordens män, den verld, de mätte ut för sina manliga bedrifter, sköljes i norr af Hvita hafvet, uppe vid Bjarmaland, på dess södra gräns finna vi Syrien, Sicilien, Gibraltars sund, i vester hafva vi Virginien och Grönland. Detta är onekligen storartadt[11]. Hvilka än vikingatågens frukter i öfrigt voro, det kunde man ej undgå att vinna, att utsigterna vidgades, erfarenheten riktades, krafterna stärktes under otaliga mödor och farligheter. Det dröjde länge innan Nordens folk trädde in i den stora Europeiska utvecklingen, men när de gjorde det, hade de icke som ankungarne trott, att verlden rymdes under ett kålblad; de visste af gammalt, att verlden är vid. En stor uppfattning höfves den, som vill handla stort.

Till denna vidgade utsigt, detta skick att se allt i stort, kom ock den onekligen goda vanan att tänka på andras omdömen och råd, icke så att man försakade all sjelfständighet och blindt rättade sig efter andra, utan så, att man icke ville, att andra skulle hafva något nesligt att förtälja. Den allmänna tonen var ock sådan, att en neslig handling icke tåldes, en berömlig åter gerna omtalades och hördes. Vi få dock icke förgäta, att den tidens art icke var alldeles densamma som vår egen tids, och att man derföre då kunde tillåta sig att utföra och bedöma saker helt annorlunda, än vi göra eller borde göra under den christna tidens nittonde århundrade.

Det är tydligt, att denna vikingafärdernas inverkan på charakteren skulle i andra hand inverka på de offentliga förhållandena. Dertill bidrog ock den glans, som omgaf en fräjdad viking och gaf honom inflytande äfven i hemmet; det personliga inflytandet hade ännu icke hunnit i betydande mon inskränkas eller utestängas af formerna. Något direkt inflytande torde deremot vikingalifvet icke hafva utöfvat på det Isländska statsskicket. Vigtigare torde dess inverkan hafva varit på de Norska förhållandena. En Olof Tryggvason och en Olof Haraldsson torde i främmande land, der konungavärdigheten i allmänhet var starkare än i Norden, hafva gjort mången erfarenhet, som de kunde anse nyttig för sitt eget land. De ville likna andra konungar och detta föll sig så mycket naturligare, då just de nämnde två drefvo på sitt folks christnande och derföre måste se till, hur andra christna konungar förhöllo sig. Vi få härvid icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning, då man målade ut vikingarnas dåd med de svartaste färger och till ersättning, för att kunna rättfärdiga sina sympathier derför, sökte som mildrande omständigheter framdraga lagstadganden och enskilda handlingar af sentimental vekhet. Det talas visserligen i Flóamanna-Saga om ett stadgande, att ingen skulle fara i viking, som icke vore 20 år gammal. Men dels är denna saga, ehuru i allmänhet god, affattad i en tid, som icke är så mycket skild från den, då de mythiska sagorna diktades, dels är det föga troligt, att ett dylikt stadgande funnits till, emedan ynglingen i Norden tidigt mognade till man. En 12-års pojke eller rättare yngling, kunde få förestå godord. Sagorna innehålla många drag, som vitna om denna tidiga mognad. Vi få icke förgäta, att vikingalifvet ingalunda var ett yrke, utan ynglinga- och mannaålderns förströelse, hvarefter mången af de allra yppersta i ro och stillhet odlade sin torfva, blandade sig i hemlandets stridigheter, lade råd med landets visa eller intog konungathronen.

I främmande land var man ock i tillfälle att komma i beröring med christna menniskor och blifva vitne till deras gudsdyrkan. En och annan af dem, som kommo ur vesterviking att slå sig ned på Island, var redan christnad. Man har dock skäl att antaga, att denna beröring med den nya trons bekännare icke blef af någon större vigt för Norden, förr än mot vikingatidens slut, då konungarne derute döptes och derifrån medförde uppsåtet att i sitt land förkunna den nya läran och derjemte medförde prester, att de skulle förverkliga denna afsigt. Så mycket var dock vunnet, att när de christne lärarne kommo, hade de icke att förkunna något splitter nytt.

Vikingalifvet ingår som ett moment i våra folks utveckling. Man kan betrakta dess art och dess följder, men man har dock något mer att göra. Hvar uppgift, som lägges för någon, en enskild eller ett folk, är en pröfvosten, på hvad den ifrågavarande personligheten duger till. Det är tyvärr icke alltid så, att enhvar mäktar lösa sin uppgift. Det lif af ständiga faror, af vexlande försakelser och öfverväldigande framgångar, som en viking förde, kan icke fördragas af en svag själ; det fordras dertill en sådan jernfast natur, som vi redan lärt känna.

Och ännu ett. Det är långt ifrån att vikingalifvet har idel ljussidor, skuggsidorna äro tvärtom ganska djupa och dystra. Mången viking förde ur sina härfärder med sig stora dyrbarheter, men derjemte en obändig vildhet och ett trotsande öfvermod, som aldrig ville erkänna sig hafva en öfverman att böja sig för, med ett ord fullkomlig sjelfständighet i religiöst och borgerligt hänseende. Men fastän så är eller snarare just emedan så är, måste vi fråga — hade Nordens folk, hade Islands invånare vid vikingatidens slut på det hela vunnit eller förlorat? Ingen torde tveka, huru denna fråga är att besvara.