På Island fans icke som i Norge en man, som kunde genom sin makt, med lock eller öfvervåld, tvinga folket att antaga christendomen. På Island voro tvenne utvägar möjliga — antingen skulle lagförslaget om christendomens antagande i vederbörlig ordning framställas för och antagas af lagrättan — det torde dock dröja innan man var säker om alla de fyratioåttas röster — eller ock måste man gripa till utomordentliga åtgärder. Man gjorde det senare, ehuru, så vidt möjligt var, med bibehållande af laga former.
Konung Olof vredgades öfver den utgång, Thångbrands mission hade fått. De hedniske Isländare, som kommo till Norge, fingo i rikt mått uppbära yttringarna af hans harm. Han förmådde sin slägting, den nyssnämnda Hjalte och hans svärfader Gissor hvite att trots den förras fredlöshet vända åter till Island och der fullborda omvändelseverket, och han qvarhöll hos sig trenne ansedde hedniska Isländare som gisslan för de afsända. De kommo till Island den 20 Juni år 1000 och skyndade, så fort deras ovänners ogenhet gjorde det möjligt, till det redan församlade allthinget. De sände bud till fränder och vänner att möta dem och ryckte sedan i stridsordning in på thingplatsen; det motstånd, man ämnat göra dem, blef om intet och de nykomne fingo rum i boden hos en af Njåls vänner. Redan dagen derpå grepo Gissor och Hjalte verket an utan fruktan. Till en början sjöng en prest messan och sedan vandrade de upp till lagberget, presterna i sina skrudar och med tvenne stora träkors. Det talrikt församlade folket var tyst och den nyligen till landsflygt dömde Hjalte begynte tala, allvarligt och bevekande, att de skulle antaga den nya tron. Så lätt gick det dock icke att få förändringen gjord. Det blef nu det vildaste buller, bröder och fränder af olika tro förklarade sig skola för alltid vara skiljda och togo vitnen derpå — man ser, hur medvetandet om lagen och dess former var starkt äfven i det ögonblick, då hela samhället hotades af undergång. Midt under denna förvirring kommer en gosse springande och bland mängden spridde sig hastigt det bud, han medförde, att jordelden, en lavaflod, brutit ut och närmade sig med sina förödelser till en gård icke långt från thingplatsen. Då började hedningarnas röster höras, att det ej var under, om gudarne läte förderf komma öfver ön, vredgade öfver de hädiska ord, som talats på thinget. Då utropade Snorre gode, då ännu en hedning: “på hvem tron I gudarna vredgades, när den lava flöt hvarpå vi nu stå?“ Allthinget hölls, som bekant, på en i urminnes tider fluten lavaflod. Derpå upplöstes församlingen, hvar och en gick till sin bod.
Bitterheten försvann icke dermed. Man var betänkt på att bilda tvenne stater på ön i stället för en. De christne vände sig till Hall på Sida med begäran, att han ville skaffa dem lagar; då han sköt uppdraget ifrån sig, gingo de till den dåvarande lagsagomannen Thorgeir, då ännu hedning, med samma bön, framhållande derjemte de vilkor, på hvilka, enligt deras åsigt, en förlikning och statens räddning var möjlig. Hedningarne åter beslöto att ifrigt anropa gudarna och för att än kraftigare beveka dem, offra två män från hvar fjerding, på det de måtte vända bort från Island den främmande läran. Då ryktet härom kom till de christna och väckte deras afsky, sammankallade Gissor och Hjalte de sina och den senare[14], som efter vanligheten förde ordet, föreslog dem: “vi christne skola ock bland oss utvälja lika många att gifva och helga dem åt vår lefvande, sanna och saliga Gud, icke för att störta dem i döden, utan på det de, som blifva bestämde till detta segeroffer må i sig döda köttet och alla oordentliga begär, att de må fly verldens lustar och i stället lefva i denna verld mildeligen, i tukt och rättfärdighet, offrande sig vår herra Christus alltframgent till ett heligt offer, på det de i sin tid må med honom ärfva evigt lif uti himlarnas rike, att der blifva så mycket saligare, ju mer de här äro gudfruktiga. Hedningarne utvälja sina sämsta att på skamligt sätt bringa dem om lifvet; vi vilja bland oss utvälja de bästa till värdiga offer.“ Hjalte och Gissro erbjödo sig för sydlandet, Hall på Sida och den förut omnämnde Thorleif christne för ostlandet, en Lenne och en Thorvard för nordlandet, men för vestlandet, der hedendomen ännu var mycket stark, blott en, Gest Uddleifsson. På förnyad fråga, om ingen annan från de bygderna vore villig till det äskade offret, framträdde Orm, Thorvald Vidfarnes broder, som vid fadrens dop ej velat antaga christendomen, och erbjöd sig, “ehuru“, sade han, “det kan synas öfvermodigt, då jag ännu ej är mer än korstecknad.“
Lagsagomannen Thorgeir hade icke skjutit ifrån sig förslaget att bringa ordning och lag under de ändrade förhållandena. Han gick till sin bod, lade sig der och drog täcket öfver hufvudet. I tvenne dygn låg han der, utan att yttra ett ord, försänkt i djupa, forskande, oroliga tankar. Man ser hur han kände sakens vigt och kämpade sig till en öfvertygelse.
När han omsider var färdig sammankallade han alla de thingbesökande till lagberget och sedan det ånyo utbrytande tumultet stillat sig, framstälde han, under åberopande af förhållandena i Danmark och Norge, vådorna af laglösheten och erbjöd sig att framställa en lag, i hvilken man skulle göra eftergifter å ömse sidor. Allt folket gaf på förhand sitt bifall tillkänna och då redogjorde Thorgeir för sitt förslag. En hvar Isländing, gammal och ung, skulle blifva christen och döpas; alla tempel och gudabilder skulle förklaras oheliga och nedbrytas; den som i vitnens närvaro tillbeder beläten förvisas. Men å andra sidan skulle det stå enhvar fritt att äta hästkött, utsätta sina barn och offra, blott detta sista skedde i sådan hemlighet, att ingen blef det varse. Stadgandena voro väl något egna, men så afgjordt till de christnas förmon att man kan med fullkomlig rätt säga, att Island blef christet år 1000.
Den nya provins, som så vunnits för den katholska kyrkan ordnades snart. Gissor hvite, till sist bosatt på Skålholt, var alltframgent en vän af den nya läran. Sin son Isleif sände han till Erfurt att undervisas i bokliga konster och denne betraktades för lärdomens skull med sådan vördnad af sina landsmän, att de år 1056 öfvertalade honom att låta viga sig till biskop öfver Island. Han lefde sedan ända till år 1080; vid hans graf stod som tolfårig yngling Are vise, den förste som upptecknade Islands historia. En annan i den Isländska litteraturhistorien välbekant prest Sämund vise lefde ock i de dagarna och kallas han i Kristnisaga för den bästa klerk, som funnits på Island. Med hans och lagman Marcus Skäggesons tillhjelp förmådde Isleifs son och efterträdare i biskopsembetet, Gissor, allt folket att värdera sin egendom och bestyrka det uppgifna värdet med ed och sedan erlägga tionde derför. Om den folkräkning han företog, har jag redan talat. Gissor fredade landet så väl, att på hans tid var det inga stortvister mellan höfdingarna och seden att öfverallt bära vapen med sig aflades ganska allmänt. Flere af öns mest högättade män voro lärde och vigde till prester, såsom Are och Sämund. År 1119 var allthinget ytterst talrikt besökt, men af alla der församlade fans det ej mer än en, som hade stålhufva på hufvudet. Då hade Biskop Gissor varit död ett år. Det var för öfrigt denne Gissor, som gjorde sin fädernegård Skålholt till biskopssäte, men derjemte gaf efter för Nordländingarnas böner, att deras område skulle blifva ett stift för sig med Holar till medelpunkt. Detta senare stift, upprättadt år 1105, upphäfdes år 1800, samma år som allthinget försvann.
Det är naturligt, att christendomen skulle medföra genomgripande förändringar. Från början inverkade christendomen på lagstiftningen. Grågåsen är en christen lagbok. Biskoparne hade säte bland godarna på allthinget och dessa godar hade ej mer några religiösa förrättningar.
Äfven om icke alla de drag från det förflutna, som göra taflan mörk, äro utplånade — särskildt äro berättelserna om den gröfsta osedlighet sorgligt allmänna — förnimmer man dock en stor skiljnad. Det inträder en viss mattighet, som man lätt spårar i sagorna, icke sällan ett sentimentalt pjunk, som kan vara ytterst obehagligt. Den på lysande, fastän ofta hemska bragder rika tiden tager snart slut och en hvilotid inträder, om hvars tilldragelser icke mycket är att säga.
Detta var dock ingen dödsslumrens tid. Ett nytt fält hade öppnat sig för det rastlösa verksamhetsbegäret. De litterära idrotterna drefvos med förkärlek, hvilkas frukter jag ofta åberopat och om hvilka jag i det följande får tala mera.
Icke litet af hednatron bevarades likväl. På Island likasom hos oss hafva minnena af gudar och gudinnor gömt sig i dunkla sägner och mystiska bruk. Man anknöt gerna, så ofta det kunde ske, det gamla vid det nya. Så trodde man t. ex. att hvar menniska, hvar slägt hade sina skyddsandar, som under lifvets vexlande förhållande gåfvo skydd och hjelp. Helgonen, i synnerhet de qvinliga, fingo för Isländarna helt enkelt betydelsen af dylika följe-andar.