Det var mycket, som den tiden kunde inverka på de jemförelsevis ociviliserade folken, som inbjödos till christendomen. Det är att förmoda, att mången nordbo fann i den nya läran vissa saker, som påminde om de högsta yttringarna af hans egen tro, att han i henne fann en förklaring af det han hade varit van vid. Det ser ut, som hade en viss anande längtan efter en ny sakernas ordning uppkommit, ty under det rätt många föraktade gudarna och i stället höllo sig till sin egen kraft — sådan var t. ex. redan Leif, som kom ut med Ingolf, sådan blef ju till sist äfven Rafnkel Frösgode — har Island att uppvisa en man sådan som Thorkel måne, Ingolfs sonson och Islands fjerde lagsagoman, hvilken, enligt Landnámabokens ord, var den af Islands hedniska inbyggare, som förde den renaste lefnaden, en i allo otadelig vandel. När han kände slutet närma sig, lätt han sig bäras ut i solljuset och anbefalde sig i den Guds händer, som skapat solen.

Den första tanke, som uppstod hos nordbon — han står icke ensam deri — när han hörde läran om en ny gud, var den, huruvida den nye var starkare än de gamle. Derpå berodde ofta den yttre öfvergången till christendomen. En sådan erfarenhet låg ock till grund för de korståg, som företogos till hedningarnas omvändelse; desse blefvo, när de slogos, förvissade om sin vanmäktighet gent emot den nya guden och tvungos derigenom att foga sig i den nya ordningen. När grunden på det viset var lagd, berodde fortsättningen af lärarnas arbete på själarna.

Den katholska gudstjensten med dess ceremonier och prydnader förfelade icke att göra intryck. Detta allt fästade de oomvändas nyfikenhet; det berättas om många att besök i en kyrka bestämde deras öfvergång. Så skedde t. ex. när biskop Fredrik år 981 hade följt Thorvald vidfarne till Island och der tagit in i hans fädernehem. Thorvald predikade för sina fränder och någre blefvo verkligen omvände. En gång var hans fader vitne till en högtidligt firad gudstjenst. Klockornas klang, mess-sångerna, de hvita kläderna och prakten, de flammande vaxlågorna och annat dylikt fästade hans uppmärksamhet. Han yppade för sonen sina tankar om de skiljaktiga religionsbruken och uttalade dervid den charakteristiska anmärkningen: “eder Gud synes fröjdas åt ljuset, hvilket våra gudar sky.“ Men han var ännu icke öfvertygad. Han hade en skyddsande, hos hvilken han plägade hemta råd, och den anden bodde i en sten bredvid gården. Biskop Fredrik förstörde stenen. Nu läto Thorvalds föräldrar döpa sig och hela huset, utom brodren Orm, som först i en senare tid lät sig christnas. De två missionärerne färdas omkring på Island och deras verk bar på sina ställen frukt, ibland annat hade en femårig gosse sjelfmant kommit och begärt dopet, men på allthinget rönte de bitter motsägelse och på Hägranäs vårthing synas de hafva blifvit förklarade för fredlöse. Thorvald hade ännu icke hunnit tillräckligt tämja sitt sinne. När han med biskopen lemnade ön år 986 hade han trenne mord på sitt samvete. Han vände aldrig åter till Island, som Olof Tryggvasons saga säger, emedan han befarade, att hans tro ej skulle kunna öfvervinna hämndkänslan. Han skall omsider hafva funnit en graf i det inre af Ryssland.

Den under sina ungdomsfärder christnade Olof Tryggvason arbetade med ifver, ehuru ej alltid visligt, på Norges fullständiga christnande och han förglömde dervid ej de Norska kolonierna. Mången Isländare, som kom att gästa Norge, fick han med vänlighet eller trug att antaga den nya tron och försökte sedan att få denna med allvar predikad på sjelfva Island.

Der var tillståndet rätt förunderligt. Biskop Fredrik och Thorvald hade fått lemna ön, men deras närvaro hade icke varit utan frukt. Det herrskade i sinnena en allmän jäsning, en oro, som så ofta föregår en vigtig förändring, hvars annalkande man liksom känner, utan att förstå det. Sagorna förtälja, den ena efter den andra, om betecknande drömmar, om andeuppenbarelser, hur skyddsandarne drogo bort, och omqvädet till allt, det som stämplade all oron i tiden, var detta: “en ny tro kommer, mäktigare än vår gamla.“ Mången eller de fleste torde icke hafva gjort detta klart för sig, men den som hade någon erfarenhet, kunde ej undgå att akta uppå tidens tecken. Det berättas, att en gång föll talet i den visa Njåls närvaro på trosförändringen i Norge, man hade ock redan hört, att konung Olof christnat öarna i vestern, och mången menade att det vore högst illa att öfvergifva sin gamla tro. Då sade Njål: “mig synes, att den nya tron måtte vara mycket bättre och den säll, som håller henne väl, och kommer man hit att förkunna den nya läran, vill jag understödja dem.“ Ofta gick den vise mannen afsides från andra och man förnam, hur han mumlade för sig — det var hos honom en öfvertygelsens kamp, som icke aflopp utan svårighet, ty hans själ var djup, hans tycke och tankar mäktiga, men som dock slutade så, att det goda kom till seger. Det fans ock redan den tiden på Island christne, som voro den nya trons anhängare icke allenast till namnet, utan i lefnaden. Så hände det, att en man kom för att stämma Thorvald christne för det han vägrat erlägga tempelskatten. När stämningen var fullbordad, bad Thorvald ovännen och hans följe dröja qvar, emedan ett oväder nalkades, eller att de åtminstone, om vädret blef ondt, skulle vända åter. De nödgades ock att göra detta och han undfägnade dem på det vänligaste under tvenne dagar. Slutet blef, att hans ovän tog tillbaka stämningen och blef för all framtid hans vän. Å andra sidan visade hedningarne i de allra flesta fall fördragsamhet, så snart man icke genom sin omvändelse störde de borgerliga förhållandena. Hedningen vet med sig, att de gudar, han tillbeder, äro endast hans och finner derföre alls intet underligt deri, att andre hafva andra gudar, liksom han ej heller med någon nitälskan för sina gudars talan, för att öfvervinna en annan religion eller draga dess bekännare öfver till sin.

Svårigheterna för det verksammare uppträdandet, för att i en hast samla skördar för Christi kyrka, låg deri att man då icke kunde undgå att stöta hedningarnas intressen. Det fordrades större vishet än de fleste hade. Den förste, som konung Olof sände öfver till ön, misslyckades i sitt förehafvande. Deremot verkade Thångbrand, som år 997 landsteg på Island, afgörande för christendomens spridande, genom predikan och, om så behöfdes, med svärdet i hand. Allt för ofta grep han tyvärr till det senare medlet, ty ehuru i grunden en bra karl, lät han sig af sin vredsinthet förledas till häftighet, hårdhet och trots. Han dömdes fridlös för de dråp, han begått, och måste lemna ön år 999. Vid detta års allthing blef med anledning af den nya läran rätt stor förvirring. En af öns mest ansedda män, Hjalte Skäggeson, som antagit christendomen och på allthinget inför folket kallat Oden och Fröja för hundar, måste ock gå i landsflykt. Emellertid närmade sig stridigheterna till sitt slut.

Islands lagar visste icke af någon annan religion än den gamla hedniska och så länge det så var, förblef christendom skydds- och rättlös. Han måste under sitt utbredande allt tydligare framträda såsom fientlig mot det bestående statsskicket och kunde svårligen, om icke efter lång tid, blifva lagligen antagen till öns religion.

Att vidtaga dylika förändringar i öns författning tillkom naturligtvis allthinget och alltsedan Thord Gelles tid en särskild afdelning deraf den s. k. lagrättan, lagrättningsafdelningen. I dess händer hvilade högsta ledningen af landets angelägenheter.

Här spelade godarne en ganska vigtig rol. De tolf godarne från Nordfjerdingen och från hvar och en af de andra fjerdingarne de nio godarne och trenne af dem utsedda personer, tillsammans 48, bildade kärnan af Islands lagstiftande församling. Hvar och en af dessa fyratioåtta hade att från sitt område välja tvenne bisittare; när lagrättan skred till verksamhet, voro på platsen uppstälda trenne rader af bänkar, som tillsammans bildade en halfcirkel. På den midtersta raden hade de fyratioåtta sina platser; hvar och en af dem hade sin ena bisittare på bänken framför sig, den andra på bänken bakom. Ordförande var den af lagrättan för tre år valde lagsagomannen. Här skulle alla lagförslag framställas och antagas, så vida alla de fyratioåttas röster voro derför. Bisittarne hade att råda, icke att besluta. Här afgjordes alla förslag om benådning — annars konungamaktens prerogativ — men för beviljande af sådan fordrades äfven enstämmighet. Här afgjordes, hur i stridiga och vid domstolarna oafgjorda rättegångsfall skulle dömas; då fordrades naturligtvis icke enstämmighet, ty det var i detta fall nödigt att få ett bestämdt resultat. Pluralitet var nog och i händelse af paria vota hade lagsagomannen utslagsröst. Denne hade utom att vara ordförande på och ledare af allthinget, skyldigheten att vid de tre allthingen under hans förvaltningstid uppläsa hela lagen, rättegångsbalken särskildt vid hvart thing. Denne Islands förste embetsman fick återväljas — en Skapte var lagsagoman i 27 år — men man hade icke att befara något försök af honom mot öns frihet. Hans myndighet räckte egentligen ej mer än tvenne veckor hvart år och han kunde afsättas. Till lön för sin möda hade han om året 240 alnar vadmal och hälften af alla på allthinget ådömda böter. Farligare var onekligen det inflytande godarne här hade tillfälle att utöfva. Också föreslog Njål, som konseqvent vidhöll sina planer att motstå fåmannaväldets elände, att i stället för godarna borde andra, välkände och lagkunnige män kunna utväljas till medlemmar af lagrättan.