Ärlighet fordrade de gamle. Stöld ansågs som oärlighet och straffades mycket hårdt. De straff, som ådömdes den frie, drabbade vanligen förmögenheten eller friheten. Den som stal för ½ öres värde blef fredlös. Höll han stölden hemlig öfver året tilldömdes han honom, från hvilken han stulit, som slaf. En tjuf, som ertappades på bar gerning, fick ostraffadt dödas på stället.

Denna fredlöshet var icke något lekverk. Den strängaste graden var skogsgången. Den dertill dömde fick lemna all sin egendom och menniskors umgänge. Hans äktenskap ansågs upplöst. Ingen fick gifva honom föda, ingen fick hjelpa honom till ett skepp, som kunde föra honom bort. I ödemarken fick han ströfva kring, flyende för ett fotsteg eller en skugga, till sist för den sjuknande hjernans inbillningar. Ingen fick gifva honom skydd, men den som dödade honom fick belöning. I allmänhet hyste man dock medlidande med en sådan olycklig och mången tog hjelpsamt emot honom, under det hans personlige ovänner skoningslöst förföljde. Det stadgades till sist, att den som kunnat framsläpa 20 år i ett sådant elände, fick sina medborgerliga rättigheter åter. Äfven dessförinnan kunde benådning ske, men endast om alle ledamöterna i lagrättan voro ense; att de blefvo det, visste man ofta att förebygga. Gisle Sursson lefde som fredlös i tretton år. Längst af alla lefde dock Grette Åsmundsson, hvilken efter aderton års kringirrande, sjuk och eländig, fäldes af sin fiende. Det lände dock banemannen till skam. Om Grette har man en hel saga, en af den Isländska litteraturens mest gripande. Nutidens Isländare anse den sagan vara af alla den mest Isländska.

Fasorna af ett sådant lif, smärtan öfver skiljsmessan från hemmet äro så rent menskliga känslor, att enhvar kan, om än icke fullkomligt fatta dem, dock ana det djupa lidande, det gräsliga straffet skulle medföra. Hur skulle en Isländare anse skogsgången, då han ryste för den lindrigare förvisningen, som dref honom i treårig landsflygt. Gunnar från Lidarända dömdes till sist dertill. Han fogade sig efter domen, skaffade sig plats på ett skepp och hade redan fört ned sina saker. Efter att hafva tagit afsked af sina vänner, skulle han ned till stranden, men vid det han passerade förbi sin gård, kom han att se på det gamla hemmet. Han stannade sin häst och sade: “fager är dalen, så fager, att han aldrig synts mig lika skön. Gula äro åkerfälten, gräsmattan nyss afmejad. Jag vill rida hem och icke fara härifrån.“ — Han visste dock, att då stod en säker och snar död honom före.

7.
Lagrättan. Christendomen.

Att vårt land ligger fjerran från vår verldsdels stora kulturländer, ser man bäst deraf, att christendomen så sent kom till våra fäder. Det är sant, att Ansgarius vid midten af det nionde seklet i dessa bygder förkunnade Christi lära, men hans röst synes nästan hafva förklingat som uti ödemarken. Först år 1008 döptes Sveriges förste christne konung, men hur länge dröjde det icke sedan, förrän det Svenska folket var christnadt! Det är förunderligt att se, hur i detta afseende Island gick före vårt land. Åtta år före Olof Skötkonungs dop, år 1000, var christendomen antagen till Islands lagliga religion och då hade christendomen redan under flera år vunnit anhängare bland folket. Detta visar bättre än mycket annat, i hvilket nära förhållande Island stod till ytterverlden och just till vesterns christnade länder.

Förunderligt nog förekomma christendom och christne män i allra första gryningen af Islands historia. Någre af de tidigaste nybyggarna funno före sig på ön män af främmande härkomst. Desse voro christne och drogo sig undan för de tillströmmande hedningarna, men lemnade efter sig Irländska böcker, klockor och krumstafvar. De kallades af Isländarna Pápar; flera orter uppnämndes efter dem. Föröfrigt har man en Irländsk berättelse af år 825, hvars författare trettio år tidigare talat med prester, som varit på Island eller Thule, hvars naturförhållanden till en del beskrifvas. Desse christne blefvo således utan allt inflytande på Isländarna.

Icke så få af de tidigaste invandrarna voro christne redan före sin inflyttning, några af dem nämligen, som tidigare uppehållit sig bland de christna i vesterhafvet. Så mycket bevändt synes det icke varit med deras christendom. En kom, som varit uppfostrad af S:t Patrik och från honom medfört en del heliga föremål, för att helga en kyrka åt S:t Columba. Hans efterkommande kallade sig fortfarande christne, men det synes som om de sedermera egnat en mystisk och vidskeplig dyrkan åt det Irländska helgonet, som de kallade Columkilla. Den ofta omnämnde Helge magre kom som christen till Öfjärden och kallade stället, der han bosatte sig, Christvik. Men han var, som berättelsen säger, mycket blandad i tron. När han skulle begifva sig till sjös eller företaga något svårare, offrade han alltid till Thor.

Den förste christne lärare, som besökte Island, kom dit, på inbjudan af en Isländare. En man, som het Thorleif, hade farit kring i södra länderna och derunder blifvit omvänd af en Sachsisk biskop vid namn Fredrik. Andre Isländare hade förut trädt i mer eller mindre nära förhållande till christendomen. Både Egil och Gisle Sursson hade låtit korsteckna eller primsigna sig, den förre i England, den senare i Danmark; med ett dylikt tecknande afsade man sig fiendskapen till christendomen, utan att antaga honom, och kunde derefter umgås med både hedningar och christna. Andre nämnas, som verkligen blefvo döpte. Thorleif synes hafva blifvit en christen på allvar. Att döma efter hans saga var han en duglig man, tapper och vis som få och derjemte i högsta grad godhjertad. Då han nu var döpt, bad han biskopen följa med sig, för att omvända hans slägt. Man känner icke någon Fredrik bland Sachsens biskopar för denna tid, som kunnat vara honom följaktig. Innehade denne Islands förste missionär verkligen den värdighet, som tillägges honom, var han troligen en särskildt till hedningarnas omvändelse invigd biskop. Sådane voro vid denna tid icke ovanlige.