Man bytte i denna tid varor mot varor, men man närmade sig dock myntets tid. På Island myntades aldrig, men främmande mynt kommo i omlopp. Der och i Norden i allmänhet var det dock icke så som i våra dagar, att prägel var nödvändig. Silfret begagnades i hvilken form som helst till betalningsmedel. Flera sagor och äfven en från äldre tider bevarad föreskrift i Grågåsen tala om ett silfverhundrade, d. v. s. en vigtstorhet af silfver, 120 gånger större än enheten. En qvarlefva från denna tid finner man ock i det Isländska lagspråket, när det talas om ringar. När ett dråp var begånget, skulle de böter, som den ena slägten betalade den andra, lemnas i vissa ringar af bestämd vigt jemte ett i lagen likaledes faststäldt tillskott. Den första ringen, vägande 3 mark, gafs af mördarens fader, son och broder, den andre (20 öre) af hans farfader, sonson, morfader och dotterson, den tredje (2 mark) af hans farbroder, brorsson, morbroder och systersson, den fjerde (12 öre) af hans farbroders, fasters, morbroders och mosters söner till den mördades slägtingar i motsvarande led.
Detta visar, att slägtbandet var rätt starkt på Island. Månge af utvandrarna voro sinsemellan beslägtade och ju längre det fortskred med öns bebyggande, desto mer utvidgades gamla och nya ätter. Äfven om detta band icke kunde här ligga till grund för utvecklingen af ett nytt statslif, saknade det icke all betydelse. När en man blifvit dödad, var förlusten hela slägtens och måste derföre ersättas av mördarens slägt. Detsamma var orsaken dertill, att ingen friade ensam, utan hade med sig en bonordsman. Giftermålet var ett förbund mellan tvenne ätter och friarens ätt representerades af hans förespråkare. Under sådana förhållanden måste slägtskapen komma att vålla sorgliga strider. Hvart dråp kräfde hämnare, men det var icke ovanligt, att hämnden drabbade flera än den första förbrytaren och så ropade efter hvar hämndgerning nytt blod på ny hämnd. Till sist stod af detta ej mer qvar än skyldigheten för närmaste slägting att väcka ansvarstalan mot dräparen.
För öfrigt voro anledningarne till strid otaliga. Isländarens sinne var ytterst ömtåligt för allt, som kunde tydas som en smädelse eller ett hån. Vissa hånande ord voro belagda med landsflygt, likaså uppresandet af nidstång. Ja det gick till sist så långt, att i Grågåsen intogs ett stadgande, hvilket, ifall det ej som ett vitnesbörd om den ytterliga retligheten och vildheten gjorde ett hemskt intryck, skulle framkalla oblandadt löje. “En man får om en annan qväda hvarken tadel eller lof. Öfver en fjerdedels visa må dock ingen vredgas, om det icke är något lasteligt deri. Qväder någon flera visor om någon, utan att deri finnes något försmädligt, blifver han fredlös för alltid. Qväder han allenast en half visa, men denna innehåller smädelser, får han ock gå i fredlöshet. Har någon lärt sig hans visa och läst upp den, en annan till hån, blir det samma straff. Diktar någon nidsång öfver konungen i Sverige eller i Danmark eller i Norge, blir han ock fredlös, likaså den som diktar kärlekssång om en qvinna. Är hon tjugo år eller mer, får hon sjelf föra sin talan, är hon yngre tillkommer det förmyndaren.“ När man instämde en dylik sak för domstol, var det naturligtvis nödigt att uppläsa nidvisan, men då detta icke alltid kunde smaka klaganden väl, föreskrefs det i lagen, att en sådan visa aldrig skulle uppläsas inför rätten mer än en gång, äfven om hon blef föremål för tvenne åtal. Under sådana förhållanden är det lätt att förstå, hur kärleks- och nidvisor kunde gifva anledning till många förvecklingar. Det finnes sagor, som röra sig nästan uteslutande kring på sådana sätt uppkomna stridigheter. Att håna en annan synes hafva varit ett älsklingsnöje för den hårda, inbundna nordbon och torde ännu icke hafva försvunnit allestädes. I aflägsna skogssocknar i Vermland kunde åtminstone för 20 år sedan hvar man qväda och kärare ämne fick han ej än då han kunde smäda sin granne.
Det är en sida af de gamla Isländingarnas charakter, som jag icke får lemna oanmärkt, så mycket mindre som hon står i nära sammanhang med de öfriga dragen, nämligen den mest fulländade förslagenhet. Detta drag var gemensamt för Nordbor i allmänhet. Ett exempel för Sverige, för de flesta välbekant, hafva vi uti lagman Emunds sätt att för Olof Skötkonung framföra folkets klagan. Mångfaldiga gånger kom denna förslagenhet, som ofta förvånar genom sina otaliga utvägar, i tillfälle att uppenbara sig på Island, särskildt då det gälde att öfverlista en fiende eller med finter af allahanda slag bringa en rättegång ur rätta spåret. Så t. ex. hade en man vid namn Bård vändt sig till Snorre gode, och bedt honom åvägabringa förlikning mellan Bård och en af hans förnämsta fiender. Snorre kom om aftonen till samma man och hade Bård förklädd i sitt följe. Under aftonens lopp bad Snorre värden meddela ett förlikningsformulär, som han sades känna. Han meddelade det högtidliga formuläret, der det bland annat heter att “den som bryter förlikningen skall vara som den jagade ulf, så vidt omkring som menniskor jaga ulfvar, christne söka kyrkor, hedningar offra i gudahus, elden bränner, jorden gror, man nämner moder, skeppet skrider, sköldar blänka, solen skiner, snön ligger, Lappen far på skidor, furan växer, falken flyger en vårlång dag med medvind under begge vingarna, himlen hvälfver sig, jorden bygges, vinden växer, vattnet flyter till hafvet och män så korn.“ Förlikningsorden voro så omfattande, att när de voro utsagda och Snorre yppade för värden, att hans dödsfiende var tillstädes, ansåg den förolämpade sig så bunden af den ofrivilliga förlikningen, att allt uppgjordes dem emellan. Med denna listighet kunde ett vigtigt mål förhalas tid efter annan, från thing till thing, tills det utföll till förmon för den brytande parten eller åtminstone icke till förmon för den, som hade goda anspråk på att få rättvisa sig vederfaren. På det viset omintetgjordes äfven de ganska goda garantier mot allsköns förtryck, som Isländarne hade i thingen.
En Isländares lif behöfde icke vara enformigt. Det dagliga lifvets arbete afbröts ganska ofta af gästabud, af utfärder, af resenärers ankomst. De ständigt återkommande thingen verkade väckande och upplifvande genom de vigtiga saker, som der förehades. Allt medverkade till att hålla det fria, friska lifvet vid makt.
Ålderns dagar kommo till sist för den, som ej funnit sin död för något af de många svärd eller yxor, han under sina dagar sett blänka öfver sitt hufvud. Vanligtvis var kraften då bruten. Lagen betraktade derföre ock gubben som barnet. En åttiåring fick icke vitna; gifte han sig på eget bevåg och fick en son, hade denne allsinga anspråk på något arf. I äldsta tider offrade man sig, enligt sägnen, åt Oden, för att undslippa ålderdomens plågor och hjelplöshet. När man under medeltiden försökte framställa skildringar ur fädernas lif, fann man ock på att låta de gamla störta sig utför ättestupor. Den fullkomligt ohistoriska sagan om Götrek och Rolf talar derom, men i ingen gammal Isländsk saga har jag sett detta omtalas, ej heller någonsin sett en hänsyftning deråt. Det är väl sant, att folket i Sverige flerstädes utvisar s. k. “ättestupor“, men deras tro om dem kan lika väl vara en frukt af litteraturens inverkan, som källa till den skriftliga uppgiften. Hvem har icke hört, att Oden ligger i en af högarna vid gamla Uppsala? Det är ett senare tiders hugskott, som fått allmän spridning. På 1600-talet låg Oden begrafven i en hög i närheten af Sigtuna. Det vore godt, om vi kunde så följa sägnen om hans begrafning från ställe till ställe, tills vi fått honom bort ur menniskornas krets till det ställe, der han verkligen funnits, i Lidskjalf, der Nordbon såg honom blickande ut öfver himmel och jord.
Att Nordbon icke räddes för döden, hafva vi hört ur de gamlas egen mun. Han visste, att det fans ett lif efter döden och han trodde, att det berodde på honom sjelf att i det lifvet få åtnjuta fortsättning af den ära, han här förvärfvat.
Med en viss högtidlighet sörjde man för den aflidnas graffärd. Det synes ej alltid hafva varit sed att föra den döde ut genom dörren. Man bröt i stället ned en del af väggen eller öppnade nedtill ett hål och derigenom flyttades liket. Sedan kunde begrafningen ske på tveggehanda sätt, antingen genom att bränna den döda eller genom att lägga honom oskadd ned i jorden; derefter höljde man stenar och jord, i förra fallet öfver askan, i senare öfver sjelfva liket. Snorre Sturleson säger, att bränn-åldern gick före den tid, då man begrof i högar. Graffynden visa, att Svearne hade för sed att bränna sina lik. Deremot synas Norska fynd tala för bruket af jordandet under hednatidens senare skeden och vi få väl dertill föra Snorres utsaga. Om detta begrafningssätt tala äfven sagorna ofta. Eyrbyggja-Saga omtalar dock en likbränning, ehuru under egna förhållanden. Då gräfde man nämligen upp ett för någon tid sedan jordadt lik i hopp att, när man bränt det, blifva befriad från de arga spökerier som hemsökte trakten.
En föreställning om den dödes öde, som förekommer hos många folk och särskildt hos de Germanska stammarna, är den, att den döde i en farkost ger sig ut på hafvet till fjerran land. Beówulfsången, som behandlar de Götiska förhållandena under den tid, då Svearne sökte utvidga sitt välde mot södern, talar om en dylik utfärd. Hvem minnes ej att Balders skepp itändes eller hvad Ynglingasagan förtäljer om sjökonungen Hake, hur han döende for till hafs med brinnande skepp? Samma föreställning eller åtminstone en påminnelse derom finna vi på Island, ty Snorre godes fader begrofs i sitt skepp med en träl liggande i förstammen. Öd, Kettil plattnäsas dotter, lades ock i ett skepp med många dyrbarheter. I Sverige har man funnit en krigares qvarlåtenskap i en högsatt farkost (vid Ultuna) och vi se skeppsformen i de flerstädes förekommande ovala stensättningarne med spetsiga stammar.
Sådant var Isländarens enskilda lif. Den som läser sagorna, finner i dem omklädnaden till det skelett, jag uppvisat. En frisk, sval luft fläktar oss till mötes ur dessa sagor, en styrkande luft, sådan som man får andas bland fjällen. Det fans i det hedniska Norden och på Island mera än blotta sträfvandet efter en odling; det fans till och med en helgjuten odling, hvars grunddrag var ett manligt allvar. Uppfostran stod i öfverensstämmelse med hela lifvet, qvinnan var hedrad och gömdes ej af svartsjuka i overksam själsdvala. För att lefva måste man arbeta, hårdt och ihållande, och hvad blef arbetets lön? Ryktet begärde de, men hafva derutöfver att fordra vår tacksamhet för en dryg del af den odling, de förmoner, vi ega.