Dog fadren, fingo sönerna arfvet, men öfvertogo dermed äfven omsorgen om modren och systrarna. Mest hade äldste sonen att säga. Han skulle, om så erfordrades, bortgifta modren och systrarna. Vid sexton års ålder ansågs en yngling mogen att sköta sin egendom; dessförinnan var en slägting förmyndare.

Ynglingen växte upp bland männerna. Tidigt vandes han vid deras lif; manliga lekar voro mycket omtyckta i Island. Emellertid började han eller hans vänner tänka på något passande parti. Bröderne Höskuld och Rut redo en gång till allthinget. Under vägen yrkade den förre, att Rut skulle söka sig en maka. Han förklarade sig villig dertill, men bekände sig alls icke veta, hvart han skulle vända sig med sitt frieri. Höskuld föreslår då den rika och lagkloke Mård gigas dotter Unn. Dagen derpå gingo bröderna tillsammans mellan de thingbesökandes bodar och kommo derunder förbi Rangå-bornas, utanför hvilken bland andra qvinnor äfven Unn satt. Höskuld frågade brodren, hvad honom tycktes om henne; han svarade: “godt; men icke vet jag, om vi passa tillsammans.“ På aftonen gingo bröderna — ty en friare kunde icke gå ensam — till Mårds bod, trädde der in och helsade honom. Mård stod upp, tog Höskuld i handen och satte honom ned vid sin sida. Rut satt bredvid brodren. De talade mångahanda, tills Höskuld sade: “jag är kommen att köpslå med dig. Rut vill blifva din måg och köpa din dotter och jag skall icke spara på mitt.“ Uttrycken köpa, köpslå, brudköp (liktydigt med brudlopp, bröllopp) voro den tiden vanliga, ehuru de icke få tagas fullkomligt efter orden. För öfrigt afsåg köpet icke brudens person, utan rättigheten att bestämma öfver henne. Mård svarade: “att du är en stor höfdinge vet jag, men din broder känner jag icke.“ Höskuld sade: “han är bättre än jag.“ “Mycken egendom“, sade då Mård, “torde du få lägga fram med honom, ty han får hela arfvet efter mig.“ “Jag behöfver ej besinna mig på“, genmälde bonordsmannen, friarens förespråkare, “hvad jag skall lofva. Rut skall få Kamnäs och Rutstad och ett köpskepp.“ Då började Rut: “håll så före, bonde, att min broder månde hållit fram mig mycket för det jag är honom kär, men om I viljen öfvertänka saken, då vill jag att I säger vilkoren.“ Mård svarade: “jag har tänkt derpå, hon skall hafva 60 silfverhundraden och derutöfver tredjedelen i din gård och om I fån arfvingar, skolen I dela jemnt mellan er.“ “Derpå går jag in“, svarade Rut och togo de så vitnen derpå. De stodo upp och Mård fästade Rut sin dotter med handslag. Brölloppet skulle stå hos Mård om ett par veckor. På hemvägen från thinget mötte Rut en frände, som kom från Norge, för att säga honom, att hans broder var död och att han måste vara personligen tillstädes för att utfå arfvet. Nu uppstod villrådighet, ty brölloppet borde enligt Isländsk sed hållas inom året efter förlofningen. Rut red till Mård och fick löfte, att Unn skulle vänta på honom i tre år. De blefvo sedan gifta och — som jag redan omnämnt — skilda.

Denna fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och öde bar ej alltid goda frukter. Det kom efter några års förlopp en man att fria till Höskulds egen dotter. Det tillgick på samma sätt och först när friaren ridit bort, fick Hallgerd höra om öfverenskommelsen. Hon var missnöjd med partiet och det dröjde ej länge, innan hon vållade sin makes död. Hon vände derefter hem till fadren och snart kommer en ny friare. Nu tillfrågades hon om sin vilja och gifver sitt ja.

Giftermålet firades med ett stort gästabud, som hölls af brudens fader eller af brudgummen. Hustruns rättigheter berodde, som nyss antyddes, i viss mon af särskild öfverenskommelse. Det ansågs bra gjordt, om mannen gaf henne rätt att råda inomstocks, d. v. s. i huset, öfver allt som hörde till hushållet. Hon kunde icke fordra en sådan rättighet.

Af de anförda exemplen synes det, som om allenast eller förnämligast en klok beräkning ledde friarens steg. Det var icke alltid så. Den varma kärleken, hjeltesångerna skildra, hörde icke till mythen allenast. Sagorna förvara många prof på en sådan, som det ej är tillfälle här att omtala. I dem finna vi ock ganska ofta, att hustrun egde en aktad plats i huset, hur hennes inflytande gälde mycket, att hon verkligen njöt den rättighet, som ett hennes namn, eyrarúna, antyder, att i mannens öra hviska sina hemligheter eller i sitt eget mottaga hans. Hennes vanliga namn var husfröja. Men å andra sidan, hur ofta hände det ej, att handen, som var så förtrogen med svärdet, icke alltid umgicks mildt med hustrun, och hade hon en gång blifvit misshandlad, låt vara att det var obetydligt och när hon sjelf hade retat mannen till vrede, då hände det, att hon ej fick någon ro, förrän hennes hämndbegär blifvit mättadt med blod. Gick hon icke så långt, skiljde hon sig kanske från mannen, som hon hatade, hvilket den tiden var en lätt sak. Hon stälde sig bredvid sängen och förklarade sig i vitnens närvaro skild; utkommen ur huset, upprepade hon sin förklaring utanför karldörren (hufvudingången). Sedan skulle hon från lagberget ytterligare förkunna sin skiljsmessa.

Förhållandet till trälarna synes icke hafva utmärkt sig genom någon större grymhet. Ofta omtalas, att en träl fick friheten för någon större tjenst, han gjort sin herre. Såväl i Norge som på Island var det åtminstone i senare tid vanligt, att trälen sattes i tillfälle att genom arbete för egen räkning förvärfva sig en sparpenning. När han af denna betalt halfva lösesumman, kunde han med husbondens tillstånd förklaras af goden från lagberget för frigifven, sedan han dessförinnan förpligtigat sig att efterlefva öns lagar. Ville någon äkta en trälqvinna och bjöd för henne 12 öre silfver, var husbonden skyldig att frigifva henne. Hade en träl blifvit misshandlad och husbonden derför utkräft böterna, skulle trälen af dessa få en tredjedel. Alla dessa stadganden finnas i Grågåsen.

Ett Isländskt hushåll kräfde många händer. Den tiden fans det på ön åkerbruk, som jemte inegornas öfriga skötsel, kräfde upprepad tillsyn. Af husdjuren var det i synnerhet tvenne, om hvilka man hade stor omsorg och af hvilka man äfven hade otrolig nytta, hästen och fåret. Allramest de senares vård kräfde understundom stor ansträngning. När det om höstarna blef tid att drifva ned dem från betet bland fjällen, hade ofta många förirrat sig. På en god och vaksam herde satte man derföre stort värde.

Någon arbetets fördelning i större skala hade naturligtvis ännu icke kunnat försiggå. Enhvar byggde sig sitt hus, skaffade sig redskap och vapen. Vadmalen var det vanligaste tyget och blef på den afsides liggande ön en värdemätare. Ett visst antal alnar räknades för att gälla lika med en mark silfver och man talade om en mark, ett öre o. s. v. vadmal. Vadmal hörde ock till öns utförselartiklar, vissa slag torde hafva varit fint arbetade och högt värderade. Då den flera gånger omnämnde Rut Härjulfsson ville gengälda drottning Gunhild för all den ynnest, hon visat honom, förärade han henne 120 alnar vadmal och tolf skinn. Fiske och fogelfänge voro hufvudnäringar på ön. Större vilddjur funnos der icke. Hvita björnar, som understundom ditkommo, roade man sig med att tämja och de åtnjöto af lagen samma skydd som menniskans trotjenare hunden. Deremot var svårt straff stadgadt för den, som förde öfver till ön en vanlig brun björn eller en varg eller räf.

Om äfven i allmänhet enhvar skötte sitt hus med egna krafter, voro naturligtvis anlagen olika. Det ansågs ock som en heder att öfvergå andra i handverksskicklighet. Skallegrim var ryktbar för styrka och driftighet. Skeppssmed (skeppsbyggare) var han, och det fattades icke drifved, der han bodde. Sälhundar och fogelägg fångade han i myckenhet och hvalfiskar voro icke sällsporde vid stranden och då, innan folket var mycket i trakten, fick enhvar, som kunde, tillegna sig dem. Hjordar hade han stora och skötte dem med omsorg. Hus byggde han efter hus, der de syntes honom behöfliga, ett t. ex. bland fjällen för dem som vaktade hjordarna, tvenne för att kunna bättre passa på laxfisket. God jernsmed var han och sysslade om vintrarna ifrigt med att smälta jern ur myrmalm. Tätt invid sjön byggde han sig en smedja, der han icke hade långt till skogen. Men han fann der ingen sten nog slät och hård att duga till städ; på stranden fans ej annat än sand. En qväll, när de andre sofvo, rodde han ut på viken i en båt, sänkte ned ankaret framför stammen, steg ned i vattnet och letade på bottnen tills han fann en stor sten, som han tog upp och förde till smedjan. “Ligger stenen,“ heter det i sagan, “ännu der och mycket slagg derbredvid och ser man på stenen, att han är hamrad på öfversidan; det är en sten, som bär spår af vågsqvalp och är så stor, att nu kunna icke fyra män lyfta honom.“ Mycket folk hade Skallegrim hos sig, ty han ville drifva smidet med ifver. Omsider började de knota; de tyckte, att de fingo stiga upp för tidigt om morgnarna. En annan ryktbar handverkare på Island var Gisle Sursson. Under sina irrfärder kom han en gång till en afsides liggande ö, der han en tid bodde i frid och ro, emedan ett rykte hade spridt sig, att han hade drunknat. Mannen, han då bodde hos, plägade bygga skepp och Gisle hjelpte honom. Snart ådrogo sig skeppen, som kommo från ön, mycken uppmärksamhet och det blef allmänt tal, att ingen annan än Gisle kunde hafva gjort dem. Då började fienderna åter komma den olyckliga på spåren. En af de bäst tecknade charaktererna i Njåls saga, ehuru endast i förbigående införd, är den ondsinte och öfvermodige Hedin från Öfjärden, som rider kring om hela Island för att afyttra sitt smide. I Grågåsen talas om personer, som fara kring och åt andra smida hus af Österländskt (Norskt) trä eller göra broar i de vatten, der man tar fisk med nät, eller göra bodar vid thingsplatsen eller fara omkring och slipa svärd. Lagen bjuder, att de skulle hafva ett hem till namnet åtminstone, en nödvändig sak, då man för en stämnings pålysande behöfde känna motpartens hemort.