Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De store i landet, särskildt godarne, som till en början hade känt sig föga mäktiga gent emot thinget, började småningom utöfva stort inflytande öfver det. Nu försvagades deras makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande, dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen fick, då en ny instans bildades.

Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen hade han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser för framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom femtedomens inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle störtades just derigenom, att godarne ånyo började kringgå författningen, i det de skaffade sig större inflytande genom att på en hand förena flera godord. Så slutar det Isländska statsskickets historia, som hon började, med bittra, blodiga fejder.

6.
Den hedniske Isländaren i hemmet.

Ulfljots lagredaktion har icke bevarats till våra dagar, ej heller kunna hans stadganden med någon säkerhet urskiljas ur den lagbok för den Isländska republiken, som vi hafva i behåll. Hans stadganden voro hedniska, men sökte icke dess mindre sätta lagväsendet under det gudomligas hägn. Eden, som så ofta användes, lydde under hednatiden: “Så sant mig hjelpe Njärd, Frö och den allsmäktige Ås“, hvarmed förmodligen menades Thor. Likaledes har man i behåll det stadgande, med hvilket den äldsta Isländska lagen inleddes, förbudet att fara till hafs med hufvudskepp, d. ä. skepp, hvilkas framstam pryddes af ett hufvud, t. ex. en drakes. Ville man nödvändigt hafva en sådan prydnad på sin farkost, var man nödsakad att, förrän man fick land i sigte, aftaga detta hufvud, så att man ej seglade till stranden med gapande hufvud, hvarigenom landvättarne kunde skrämmas. En och annan vink om dessa gamla lagar lemna oss föröfrigt sagorna, men de äro alltför obetydliga för att förtjena här uppräknas.

Ulfljots lagar, som förmodligen voro af obetydligt omfång, kräfde tillägg och ändringar, i all synnerhet, då christendomen år 1000 blef antagen till Islands lagliga religion. Äfven derefter fortfor förökandet, tills år 1117 en man vid namn Bergthor Rafnsson lät på öns alla vårthing föreslå, att alla de lagstadganden, man hade, skulle samlas och nedskrifvas, hvilket bifölls och fullbordades på bekostnad af Bergthors halfbroder Haflide. Af den så uppkomna lagsamlingen eger man i behåll tvenne något skiljaktiga redaktioner, som dock äro hvarandra så lika, att man lätteligen ser, att de äro samma lag, ehuru upptecknad vid tvenne olika tidpunkter. Denna lag är känd under namnet Grågåsen. Många äro de upplysningar, som denna lag och sagorna lemna om Isländarnas lif. Af allt detta vill jag meddela det allra vigtigaste.

Om det barnet, som i de äldsta tiderna föddes på Island, hade fadren att fälla dom till lif eller död, han kunde sända ut sin träl att gräfva ned det, han kunde taga upp det från marken, der det låg vid hans fötter, ösa det med vatten och dervid gifva det namn. Det synes dock i allmänhet hafva väckt ogillande, om en man, helst om han hade någon förmögenhet, ville undandraga sig omkostnaderna för barnet. Det ansågs ock som en heder att ha många dugliga barn. Rut, som hade sexton söner och tio döttrar, kom en gång under sin ålderdom till thinget med följe af fjorton kraftiga söner. Sagan säger, att det var något herrligt att se dem.

Till en början hörde barnet modren till och betraktades i huset som en hedrad invånare, hvars framsteg man helsade med glädje. Så plägade man, när första tanden kom, gifva det en gåfva. Sedan uppfostrades sonen vanligen utom hemmet, hos någon som stod i beroende af fadren eller ville göra honom en väntjenst. Det är lätt att fatta, hur denna uppfostran skulle gå till i ett land, der allt berodde på personlig duglighet, såväl kroppens som andens, der barnen, utan särskilda lektioner fingo vara vitnen till dagens bedrifter, onda som goda, och der de tidigt fingo öfva sig i stridsamma lekar. Man synes i allmänhet icke få antaga, att modren hade något synnerligen mildrande inflytande på barnet, ty just qvinnorna visa sig ofta vara de, som mest fröjdas åt strider och blodsutgjutelser. Det var ett vaket sinne hos det Isländska barnet och en snabb uppfattningsförmåga. När Rut Härjulfsson och hans halfbroder Höskuld vände hem från thinget, der Rut kommit i tvist med sin svärfader, togo de in öfver natten hos en bekant. Vädret var ondt och genomvåte behöfde de värme och föda. På golfvet sprungo trenne barn och lekte. Då sade ena gossen: “jag är Mård och kräfver dig på din hustrus vägnar.“ Den andre skulle föreställa Rut sjelf och flickan var Unn, hans förra maka. De framstälde så i sin lek hela tvistens gång — de måste nyss förut hafva hört berättelsen derom — till de närvarandes stora förlustelse. Höskuld vredgades och slog till pojken, som börjat leken, men Rut, den förlöjligade, ropade honom till sig ock gaf honom en guldring. Så vann han den lillas hjerta.

Tidigt vaknade hogen för färder och äfventyr, tidigt växte ock krafterna. Vid tolf års ålder ansågs ynglingen mogen att uppträda med en medborgares rättigheter, han kunde redan då blifva gode. Han dröjde dock hos fadren, gick honom tillhands och stod ännu en tid bortåt i stort beroende af honom. Gunlög Ormstunga ville vid tolf års ålder fara ut, men fadren vägrade. Han sökte då på eget bevåg taga af fadren det han behöfde till färden, men förhindrades. När fadren fann för godt, fick han fara.