När nu qviden uttalat sig och anklagaren icke har mer att säga, tager motparten vitnen derpå. Dock får den klagande förbehålla sig att i följd af försvaret göra de tillägg, han finner nödiga. Derefter har den anklagade att aflägga ed, att försvara sig och, om han så önskar, styrka försvaret med vitnen och qvid, hvilken han får taga ur motpartens.

När nu alla de mål, som äro anhängiggjorda vid domstolen, blifvit framstälda och besvarade, skall saken företagas till afgörande. En af domarna, den som saksökanden uppmanar eller annars den, som rätten bestämmer, skall återgifva hela anklagelsen och de för denna lemnade bevisen. En annan framställer svaromålet och allt, som dertill hör. Derefter öfverlägga domarne sins emellan. De hafva dessförinnan svurit hvar för sig: “jag tager vitnen derpå, att jag svärjer ed på korset, laged, och jag svärjer det Gud, att jag vill döma den dom, som jag anser vara laglig.“ Domar förkunnas nu först öfver de mål som äro qvar sedan föregående thinget, sedan öfver de nya, i tur och ordning, dock så, att de som anses skola föranleda olika meningar bland domarna gömmas till sist. När man kommit öfverens om en dom och han lyder till förmån för klaganden, uppläses han af den domare, som förut redogjort för hans sak; är det åter den anklagade, som vinner, afkunnas utslaget af den som redogjort för försvaret. Alla domarne skola bekräftande tillägga: “Den domen afsäga vi alla.“ Den domare, som i stället derför tiger, gör sig skyldig till trenne års landsflygt.

När allthinget var upplöst och folket kommit hem, skulle hvar gode i slutet af Juli och början af Augusti sammankalla till höst- eller lejdthing dem, som icke öfvervarit allthinget, för att meddela dem de beslut, som der fattats. Detta var i synnerhet nödigt med afseende på de lagfrågor, som afgjordes af en särskild allthingsafdelning, den s. k. lagrättan.

Sådan är uppränningen. En mängd detaljer funnos, som det skulle blifva för långt att meddela. Icke alltid gick det fullkomligt efter lagliga former. Så t. ex. när Mård giga skulle af sin f. d. svärson utkräfva dottrens förmögenhet och han från lagberget hade förklarat sig instämma Rut för den vederbörliga fjerdingsdomstolen, svarade Rut, som stod bland den åhörande folkmassan, med att offentligen utmana honom till holmgång. Mård rådgjorde med de sina och afslog sedan tillbudet, hvarigenom han just icke skördade ära. Att låta svärdet afgöra en tvistefråga i stället för att utagera henne inför domstolen ansågs vara lagligt. År 1006 tvistade de båda skalderne Gunlög Ormstunga och Rafn vid allthinget. Gunlög framförde från lagberget beskyllning mot den andra att hafva tagit bort hans trolofvade och i öfrigt visat honom all fiendskap och utmanade honom derför till holmgång. Ingenderas vänner tyckte synnerligen mycket om det. På utsatt tid trädde de båda parterna tillsammans på holmen i Yxån. Framför hvardera hölls skölden af en vän. Det var bestämdt, att den, som sårades, skulle anses hafva förlorat. Rafn, som den utmanade, fick börja och riktade sitt första hugg med sådan kraft mot sin oväns sköld, att svärdet brast. Sjelfva udden for i ansigtet på Gunlög och rispade honom helt litet. Nu sprungo de kringstående fram och skiljde dem åt. Gunlög förklarades sårad och i följd deraf hafva tappat. Han fick nöja sig dermed och till på köpet lösa ut sig med 3 marker silfver. Dagen derpå fattades på thinget det beslut, att holmgång ej mer skulle få förekomma på ön.

En annan utväg hade man, för att komma ifrån det slutliga afgörandet af domstolen. Äfven sedan en sak blifvit framstäld och försvar gjordt, kunde, innan domen fäldes, de tvistandes vänner träda emellan och åvägabringa en förlikning. Man ansåg förmodligen, att derigenom billigheten mera skulle göra sig gällande, då genom domen näpsten vanligen torde hafva drabbat den ena, utan att alla mildrande omständigheter kunde tagas i öfvervägande. Kunde man vid förlikningen finna å ömse sidor förseelser, som kunde uppväga hvarandra, var det godt. I annat fall förfor man ingalunda med öfverdrifven mildhet. En förlikningsdom lydde understundom på landsflygt.

När domen var fäld, rättade man sig efter honom, men dessförinnan sökte man rädda sig med allehanda medel, icke minst list och finter. Derigenom lemnades åt personligt godtycke, makt- och vinningsbegär, så snart dermed förenades någon framstående talent eller åtminstone tillfälle fans att begagna sig af en annans gåfvor, ett ganska stort spelrum vid den Isländska thingsförsamlingen, som just skulle vara det yppersta skyddet för öbornas af enskildas makt icke sällan hotade sjelfständighet. Det var tillåtet att lemna sin saks utförande åt en annan, antingen så att denne endast var ett ombud eller rådgifvare eller så, att han öfvertog saken alldeles som sin egen. Det fordrades ett visst studium likaväl som medfödda anlag, för att taga reda på lagarna och alla tillåtliga utvägar att främja sin sak eller frälsa sig. Den som egde en sådan kännedom kallades för lagman, hvilken titel på Island icke tillhörde en viss embetsman, ty den som ersatte vår medeltids lagman hette på ön lagsagoman, utan var allenast en hederstitel. Sagorna hafva mycket att förtälja om sådana lagmän. En var så stor lagman, heter det, att ingen dom ansågs fullt laglig, om han icke varit med om honom.

Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis medföra stora svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig motståndare kunde genom några svepskäl förstöra den billigaste rättegång. Dertill kunde ock medverka andra omständigheter, som icke berodde på någons eller någras illvilja. Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna möjligt att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo tvenne partier inom domstolen lika starka, stannade det dervid, att hvardera åsigten högtidligen uttalades, på det den, som fält rätt dom, skulle kunna blifva fri för framtida ansvar. Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den rätta? Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma, måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. Detta kunde icke vara förmonligt för rättsskipningens anseende, för lagens helgd.

Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga förhållanden. Yttersta anledningen till hans uppträdande var, säger sagan, hans afsigt att åt en sin skyddsling förskaffa ett godord, då det för tillfället icke var möjligt att få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, att han derjemte och icke minst drefs af sin insigt i det förderfliga uti det gällande skicket och af begär att förbättra det.

Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt sätt den ene efter den andra, för att af Njål få råd, hur de skulle göra med sina processer. Han gaf dem alla råd, men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes under allmänt missnöje.

Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till sjelfva utförandet af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 års allthing. Allt gick tyst och stilla, till dess Njål påminde, att det kunde vara tid att lysa sina stämningar från lagberget. Då blef det knot och buller. Det ropades allmänt, att det tjenade till föga att börja rättegång, då man icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre att kräfva ut sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med svärd och spjut. Njål fästade deras uppmärksamhet derpå, att en dylik laglöshet icke dugde. I stället föreslog och genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva en högre instans under namn af femtedomen. Dit skulle alla saker hänskjutas, som icke blifvit förut af domstol lösta, dit skulle man vända sig med sin klagan, i fall man fann någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat rättvisans gång eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit thingordningen. Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva 36 — ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. Med deras nämnande gick icke alldeles så till som i de andra domstolarna. I hvar och en af landets fjerdingar upprättades 3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar sin domare — Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar och en af de andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar — men af dessa 48 skulle nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex af hvardera parten eller ock om en part icke ville, alla tolf af den andra. Det hände en gång att den ena parten icke brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade att utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det var, när rättegången fördes mot dem, som vållat Njåls död.