Vi få tänka oss en sommar, sådan som Islands blidaste del har att bjuda på. Det är i sommarens elfte vecka, som thinget hålles. På Island delades nämligen året i sommar och vinter och sommaren räknades från thorsdagen mellan den 9 och 15 April. Vi stå på den punkt der nu Thingvallakyrkan ligger. All marken häromkring bildas af en lavaström, som före menniskornas ankomst till ön flutit och stelnat. Något i norr höjer sig det af klyftor omgifna, långsmala lagberget. Midt framför oss löper en milslång remna, Allmannagjå, djup och bred, begränsad i vester af en lodrät bergvägg, 140 fot hög, som, mörk och svart, får en angenäm motsats i dalbottnens friska grönska. Utför denna brant störtar sig något mer åt norr den brusande Yxån, som flyter en sträcka längs klyftan, bryter sig ut på dess östra sida och rinner litet längre ned ut i den stora, vackra, fjällomkransade Thingvallasjön.

Det är nu thorsdag i den elfte veckan. Den annars öde nejden företer en tafla af yttersta liflighet. Derborta kommer en skara ridande, en stor skara, det månde vara en mäktig man som rider i spetsen, med präktig klädnad och glänsande vapen. Nu färdas de utför trappan, som från vester leder ned till bottnen af klyftan. De skynda synbarligen; är anföraren gode, kan han ock hafva skäl dertill, ty den gode, som icke kommer fram i dag innan den sista solstrålen upphört att lysa på thingvallarna mister sitt godord. Andra äro tidigare komne. En liten stad har i hast uppstått der nere vid stränderna af ån. På de fyrkantiga stenmurarna, som en gång uppförda ligga qvar från thing till thing, resa sig hastigt små kojor, bodar kallade, af trä eller af vadmal. I hvarje sådan bod vistas en gode eller annan storman med sitt följe; förhängen afskilja boden i en mängd rum. Taflan börjar blifva alltmera brokig. Der utanför en bod sitter en grupp qvinnor, der gå männer genom gatorna att helsa på vänner och bekanta, somlige att bedja om hjelp till den stundande rättegången.

Nu är fredagen inne, thingets första dag. Redan tidigt på morgonen är folk i rörelse. Derborta vid klyftan Allmannagjå stå godarne och nämna domare till de vigtiga fredagsdomstolarna. Der står t. ex. en bredvid den domare han utvalt och ropar med ljudelig röst: “jag tager vitnen derpå, att jag nämner denna Jon Thorbrandsson till domare att döma om alla de saker, som komma för domstolen och lagen förpligtar honom att döma om och bjuder jag saksökande och sakvärjande att jäfva denna domstol och unnar jag honom säte i domstolen, om han icke jäfvas; förkastas han efter lag, skaffar jag en annan rätt domare i hans stad. Jag nämner nu till Vestfjerdingsdomstolen, en laglig domstol.“

Det synes icke blifva brist på saksökande. Det är icke få, som vandra upp på lagberget för att kungöra sina angelägenheter. En stor del af den thingsökande allmänheten är der tillstädes och framför alla lagsagomannen. Der står en med tvenne vitnen bredvid sig och förkunnar: “jag tager vitnen derpå, att jag lyser dråpslag på Vigfus Ulfsson.“ Der står en annan och ropar, som alltid med vitnen vid sin sida: “jag tager vitnen derpå, att jag frågar från lagberget alla bönder inom hörhåll, hvilken har med handslag gifvit Sven Skulason laglig vistelseort. Det spörsmål är mig af vigt, på det jag må veta, hvilka grannbönder jag skall kalla till saken, jag stämt honom för. Jag spörjer lagspörsmål.“ Der står en tredje, som redan fått svar på den frågan och nu gör den följande: “jag tager vitnen derpå, att jag spörjer från lagberget alla godar, som äro inom hörhåll, hvilken af dem erkänner sig hafva Thorbjörn Egilsson till thingsman eller tredingsman. Mitt spörsmål är af vigt, på det jag må få veta, till hvilken fjerdingsdomstol jag bör stämma honom. Jag spörjer lagspörsmål.“ Och på hvart svar de få, taga de vitnen, för att icke, när det lider till afgörandet, vara ur stånd att främja sin sak.

Så går det till på fredagen och på lördagen, understundom äfven följande måndag. Redan lördagen tidigt på morgonen, icke senare än solen börjat lysa på Allmannagjås vestliga klippmur, går ett lysande tåg uppför lagberget, lagsagomannen i spetsen och sedan godarne med de domare, de utnämnt. Lagsagomannen anvisar hvar domstol dess plats och nu får enhvar, hvars sak skall komma före, stiga fram och jäfva en eller flera af domarna. Der kommer en fram och säger: “det var två bröder Thorsten och Thorolf Grimssöner, Thorstens son het Thorgeir och Thorolfs het Thorkel. Thorgeirs son Egil är min motpart och Thorkels son Helge är domaren, som här sitter.“ Kan han då med vitnens ed styrka sin utsago om motpartens och domarens slägtskap, är domaren skyldig att stiga upp och goden, som nämnt honom, att nämna en annan i hans ställe, men skulle den uppräknade slägtledningen icke befinnas riktig, ve honom, som af förseelse eller med afsigt burit falskt vitnesbörd på thinget, han dömes fredlös för all sin tid.

Sedan man stämt sin motpart i hans hem, när sådant kunde ske, och vid thinget undangjort alla de nämnda förberedelserna, var det tid att skrida till de egentliga rättegångsförhandlingarna. Uti allt visar sig, som vi se, den ängsligaste noggranhet, att uti intet afseende möjlighet må finnas att kränka en annans rätt.

Nu äro domstolarne i ordning med 36 domare i hvar. Målsegarne träda fram med följen. Det var väl föreskrifvet, att ingen fick hafva mer än tio personer med sig, men detta stadgande efterlefdes kanske icke alltid så noga. Understundom blef trängseln så stark, att domarne måste bedja godarna lemna dem några män, som skulle hålla mängden tillbaka. Det blef genom allt detta oreda och trots thingsfreden kom det ibland till strid. Lagen sade, hur domarne skulle förhålla sig, i fall de drefvos från det för domstolen utstakade rummet.

Sjelfva sättet att utföra processen saknar icke egendomlighet. De tvistande parterna äro rätt många. De draga lott om, hvem af dem skall först få sitt mål afgjordt. Den lycklige träder då fram och tager vitnen derpå, att han bjuder motparten och, ifall han för målets fortgång behöfver medverkan af goden, äfven denna att lyssna till sin ed och sin framställning af saken. Nu aflägger han ed, att han framställer sin sak mot sin motståndare, och på skälet, hvarföre han stämt honom, och på hvad, han i stämningen sagt och derpå, att han stämt honom lagstämning till detta thinget. Nu framträda stämningsvitnena och aflägga ett likalydande vitnesbörd. Den som afsigtligt försummar, ehuru kallad, att infinna sig vid thinget och hjelpa vid målets främjande, dömes landsflygtig på tre år.

Nu komma vitnena till sjelfva saken fram, rådslå och uttala genom en bland sig vitnesmålet. Icke alltid blifva de eniga; de som äro i minoriteten hafva då rätt att reservera sig och säga, hur de ville hafva vitnat. Derigenom gå de fria för allt ansvar, i fall det skulle under förhandlingens gång yppa sig några betänkligheter mot det vitnesbörd, majoriteten afgifvit. Skulle bland vitnena lika många rösta för hvartdera vitnesbördet, antages det, som är mest gynnande för honom, som begärt vitnens hörande. Härvid gäller att väga hvart ord på guldvigt, ty innehåller det afgifna vitnesmålet ett enda ord utöfver det, som skall bevitnas, och detta öfverloppsord utöfvar något inflytande på sakens gång, förkastas alltsammans som lögnvitnesbörd.

Nu skall qviden fram, de män man qvädit eller kallat att yttra sig om saken, vare sig att målet är sådant, att det är tillräckligt, att qviden sammankallas af sakegaren bland grannarna, då en af dem får å de andras vägnar föra ordet, eller saken kräfver en tolfmannaqvid, i hvilket fall goden nämner elfva jemte sig. Nämner saksökanden en grannqvid, har motparten rätt att jäfva den eller dem, som äro beslägtade med saksökanden på andligt eller verldsligt sätt, eller som icke innehafva sådan samhällsställning, att de kunna deltaga i sådana förhandlingar. Tillsätter goden tolfmannaqvid, är det saksökanden, som har rätt att jäfva.